Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

”Käre bror och hederspojke,
 vi som har växt upp tillsammans, 
kom så sjunger vi en parsång, 
flätar samman våra röster,
 du och jag, när vi är båda, 
inte en och en som oftast. 
Alltför sällan får vi råkas,
 uppe i vår magra utmark, 
här i nordens karga nejder.”

Med några strofer ur Kalevala inledde försvarsminister Peter Hultqvist ett gemensamt framträdande vid Sälenkonferensen i januari med den finländske försvarsminister Carl Haglund (Svenska Folkpartiet). Hultqvist gav sedan fler exempel på de nära banden mellan Sverige och Finland. Det var lite fint och ovanligt.

Innan de både försvarsministrarna sedan tog upp planerna på ett fördjupat försvarssamarbete (som sedan har förtydligats), slog Hultqvist fast att:

”Sverige och Finland delar säkerhetspolitiska utgångspunkter.”

Vilka är då utgångspunkterna?

Och är de i verkligheten så lika?

I regeringsdeklarationen i oktober 2014 slog Löfven helt opåkallat fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. I ett tal i Sälen 2015 likställde försvarsminister Hultqvist att en diskussion om Natomedlemskap med en flykt undan ansvaret för att bygga upp det svenska försvaret. Margot Wallström klargjorde för sin del att det inte existerar ett enda argument för att Sverige ska bli medlem.

I regeringsdeklarationen gavs definitionen på en modern svensk säkerhetspolitik i S-tappning: ökat samarbete i Norden, Östersjöregionen, EU och FN. Och Norden är i första hand Finland.

Det är ett försvarssamarbete som (läs Annika Nordgren Christensens analys), är viktigt och utvecklingsbart. Men slutsatsen från den bertelmanska utredningen är likväl glasklar: det har ett begränsat värde.

När det gäller de säkerhetspolitiska utgångspunkterna kan den svenska hållningen jämföras med det centrala budskapet som Haglund gav uttryck för i ett tal i Washington i januari 2014:

”I begin my remarks by highlighting the two key security partnerships that Finland has: (1) the strong bilateral relationship with the United States, and (2) the active partnership we have with the Atlantic Alliance.”

Haglund är dessutom, liksom statsminister Alexander Stubb (Samlingspartiet) uttalad förespråkare för att dess två partnerskap ska utvecklas till ett finländskt medlemskap i Nato.

Till skillnad från Sverige ingår klokt nog en option om medlemskap i den finländska säkerhetspolitiska doktrinen. I den linje som drogs upp i samband med bildandet av den breda koalitionsregeringen 2011 gjordes dock den inskränkningen att det inte var aktuellt att utlösa optionen under innevarande mandatperiod. Övervintrarna från finlandiseringens dagar höll emot.

Men kriget Europa märks förstås också i Helsingfors.

President  Sauli Niinistö (Samlingspartiet) har haft en mindre framträdande roll i Natofrågan än vad som hade kunnat förväntas när han tillträdde för tre år sedan (efter de förlorade åren med Tarja Halonen). Men den bilden har ändrats. I sitt nyårstal till nationen var han glasklar i förhållande till de ryska kraven på att Finland ska hålla sig borta från Nato. Beskedet var att detta bestämmer vi själva.

I en intervju i Dagens Nyheter tar Niinistö frågan vidare. Finland går till val i april och efter det förutskickar han en förändring av regeringsprogrammets skrivningar om Natomedlemskap:

”Jag vill inte säga att dörren är öppen, så att det bara är att gå in. Men vi håller öppet för möjligheten att vi gör en inträdesansökan.”

Samtidigt betonar han att det på grund av omvärldsläget och opinionen inte är aktuellt med ett snabbt inträde. Men opinionsläget är inte så entydigt mot medlemskap som det kan verka. En mätning visade att en majoritet av finländarna stödjer medlemskap i Nato – om den politiska eliten vill ha det.

Och omvärldsläget, ja…

Det bara att instämma i Niinistös beskrivning:

”Vi har en katastrof i Ukraina och det är hemskt för människorna där. Men vi har också en annan kris i relationerna mellan Ryssland och Europeiska Unionen och Ryssland och Väst – och den har hela tiden tilltagit.”

Även när han säger:

”Säkerhet och fred är de största frågorna för nationen.”

Problemet för Finland och Sverige – och häri ligger en gemensam utgångspunkt för säkerhetspolitiken – är att båda länderna är de facto-medlemmar i Nato. Och i ett skarpt läge kommer båda att uppfattas som sådana – men utan den försäkring som ett fullt medlemskap innebär.

För att bara nämna ett argument för att Sverige och Finland ska ta det naturliga steget.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Mats Johansson

Desinformationskampanjer pågår kring Östersjön

Läget i Baltikum är en oerhört angelägen fråga för Sverige. Kampen mot desinformation, spioneri och propaganda pågår sedan flera år i forna sovjetstater, men också i väst. Samtidigt negligerar flera europiska stater, i synnerhet den svenska, det fortsatt försämrade säkerhetspolitiska läget i regionen.

Situationen är betydligt mer hotfull i våra grannländer på andra sidan Östersjön. Under lång tid har den ryska staten försökt manipulera Estland, Lettland och Litauen till att fatta för Ryssland mer gynsamma politiska beslut. Det handlar inte om vanligt påverkansarbete utan om massiva propagandakampanjer.

Den ryska minoriteten används som en förevändning för klagomål och hot från ryskt håll. Kultursatsningar riktade mot etniska ryssar används för att förhärliga Sovjetunionen och förneka de brott som begicks mot Lettland. Syftet är att misskreditera Lettland, Nato och EU, samt att skrämma grannländer som Sverige att inte agera när baltiska stater hotas.

Sponsring av kultur sker främst via ryska statliga organisationer som Russkij Mir och Rossotrudnitjestvo. Russkij Mir är den mest framträdande i Lettland och har donerat mångmiljonbelopp till olika rörelser, institut och skolor i landet de senaste åren. Alla dessa är naturligtvis inte del i ett koordinerat försök att genom mjuk makt överta Lettland, men det finns flera individuella fall som bekräftar dessa farhågor.

Politiseringen av historien är det som förmodligen kan få mest problematiska konsekvenser. Exempelvis har det uppdagats hur Sovjetockupationen av Lettland har skildrats som en positiv tid av fred inom ramen för vissa utbildningssatsningar bekostade av Russkij Mir. Svartmålning av det nutida Lettland som russofobiskt och fascistiskt förekommer givetvis också – detta följer det sedvanliga antifascistiska narrativet signerat Kreml.

Den statliga ryska satsningen på utvecklingen av informationsteknologi och massmedia märks också av här. Experter menar att man försöker integrera den rysk-språkiga minoriteten i Lettland i den ryska informationssfären – en sfär där statliga RT, Sputnik och RIA Novosti säger vad som är sanning. Rysk tv lockar med hög visuell standard och till synes objektiv rapportering.

Ett exempel på vilken effekt denna påverkan har är den ökande anti-europeiska inställningen bland lettiska ryssar, en grupp som för något mer än tio år sen var mer positivt inställda till EU och väst än etniska letter. Just de etniska skiljelinjerna går igen i politiken, där partilinjerna först går efter etnicitet och i andra hand ideologi.

Även om det största pro-ryska partiet, socialdemokratiska Harmoni, har tonat ner sin Kremlvänliga inställning är det fortfarande samma personer som leder partiet och man har haft ett nära samarbete med Putins parti Förenade Ryssland. Faktumet att Förenade Ryssland har utbildat Harmonipolitiker i propaganda är ett bevis på detta.

Tre huvudsakliga faktum framstår som mest problematiska: sponsringen som sker via den ryska staten är svår att granska, eftersom mottagare ingår sekretessavtal med Russkij Mir. Transparens i dessa transaktioner är viktigt för att komma åt problemen. Desinformationen måste bekämpas på ett sätt där demokrati och yttrandefrihet begränsas minimalt, samtidigt som den ryska minoriteten integreras i den lettiska informationssfären. För Lettland är det också i viktigt att den etniska dimensioneringen av politiken tonas ned. Detta kan motverka att en än tydligare klyfta skapas i det lettiska samhället.

Det Sverige kan göra för att motverka de ryska försöken att påverka vår hållning gentemot de baltiska staterna är att först och främst visa att vi lever upp till de åtaganden som Solidaritetsdeklarationen från 2009 gör gällande. Detta kräver en stark försvarsmakt och delaktighet i försvaret av baltstaterna. Att göra detta utan att ingå i Nato tycks i dagsläget alltmer verklighetsfrämmande.

För det andra måste informationsflöden som berör Sverige, både inrikes och utrikes, analyseras kontinuerligt. Både media och stat har här ansvar.

Slutligen är internationella samarbeten numera ett måste om man effektivt ska motverka propaganda och desinformation. Inom EU finns redan förslag på hur ett sådant arbete kan utformas, signerat Storbritannien, Estland, Litauen och Danmark. Sverige kan bidra mer till detta och andra projekt i syfte att bryta igenom Rysslands informationsnät.

JAKOB LJUNGMAN är statsvetare med inriktning på propagandakrigföring. Texten är en kortversion av en rapport från tankesmedjan Frivärld.

Tittartips! Onsdagens seminarium på Försvarshögskolan om rysk propagandaförmåga hos Psyopsförbundet finns att se på nätet.

Mats Johansson

Sverige behöver Natos kärnvapenparaply

Ett argument som tas upp mot svenskt medlemskap i Nato är att Sverige skulle komma att ingå i en allians med kärnvapen. Kring kärnvapen råder många starka uppfattningar, men tyvärr ett underskott av fakta.

Nato har inga kärnvapen men enskilda medlemsstaters kärnvapen har bidragit till en kärnvapenavskräckning som även enligt Natomotståndaren Sven Hirdman (SvD Brännpunkt 11/2) har avskräckt rysk aggression. Denna kärnvapenavskräckning ser tyvärr ut att ha samma betydelse i dag eller har till och med blivit viktigare under den senaste säkerhetspolitiska utvecklingsfasen.

Under det kalla kriget var de taktiska (mindre, slagfältskärnvapen) kärnvapnen som ingick i Natos försvar främst till för att motverka Warszawapaktens överlägsenhet av konventionella vapen. I dag är styrkeförhållandena inte desamma; USA har dragit tillbaka många av sina taktiska kärnvapen från Europa samtidigt som Ryssland med den senaste tidens upprustning åter fått en starkare position vad gäller konventionella vapen gentemot Nato. Samtidigt satsar Ryssland på taktiska kärnvapen och har börjat agera och använda en retorik kring kärnvapen som är mycket oroande.

Rysslands satsning på taktiska kärnvapen märks mycket tydligt i vårt närområde där Kaliningrad-enklaven utgör en bas för de taktiska kärnvapenbärande robotarna av typ Iskander. Dessutom var den så kallade ryska påsken 2013 en övning i att använda taktiska kärnvapen mot Sverige (Expressen 12/2 2014). Uppgifter finns också att Ryssland skall ha hotat Ukraina med taktiska kärnvapen.

Det är sannolikt ingen slump att stater som inte har egna kärnvapen eller ingår i en allians som backas upp av stater med kärnvapen utsätts för dessa hot och är sårbara för dem. Ett svenskt Natomedlemsskap skulle utgöra en avskräckning mot att dessa vapen någonsin sattes in mot oss. Därför är Natostaters innehav av kärnvapen ett argument för att Sverige bör gå med i Nato, snarare än ett argument mot.

Emil Strand har arbetat bland annat som handläggare för Östeuropa på Utrikesdepartementet, samt vid ambassaderna i Moldavien och Georgien.

 Tittartips! I TV-kanalen Axess samtalar militärexperten Johan Wiktorin med PJ Anders Linder om rysk militär förmåga, bland annat när det gäller taktiska kärnvapen.

Följ även flödet på min blogg Kommentator som ofta speglar debatt om Ryssland, så även tankesmedjan Frivärlds hemsida.

 

Claes Arvidsson

Same procedure as last truce. Så kan man sammanfatta läget efter Minsk II. Allt tyder på att Ryssland denna gång är inriktat på att skapa en ”landförbindelse” med Krim genom att ta hamnstaden Mariupol.

Putin låter också som vanligt. I en ny intervju i rysk tv sade han att någon apokalyps knappast var trolig i Ukraina, ja, han hoppades i alla falla att den inte skulle inträffa. Och i östra Ukraina skulle normalt liv kunna återinträda bara regeringen i Kiev ville ha civiliserade relationer med den delen av landet.

I vanlig ordning förnekade han att Ryssland var militärt inblandad i kriget i Ukraina, men att väst inte ville se sanningen. Skulden för detta låg på ”mediemonopolet”.

Till standardmanus hörde också talet om nazismen i Kiev.

I Kiev högtidlighölls den 20 februari ettårsdagen av dödsskjutningarna på Majdan. I Moskva genomfördes ett annat slags demonstration med slogans som ”Majdan är en sjukdom och vi ska bota den”. En annan var: ”Vi behöver inte västlig ideologi och gayparader.”

Demonstranterna var en blandning av troende och utkallade. Studenter hade beordrats delta. Detsamma gällde fackligt anslutna. En del fick 300 rubel för besväret och några av dem blev smygfilmade.

I ryska medier råder en kombination av överhängande hot och övermodig krigspropaganda. Den senare ibland med en lite satirisk udd som när en reporter i S:t Petersburg-TV föreslog att Ryssland ska sända stridsvagnar, stridsflyg och kärnvapenrobotar mot huvudstäder i Europa. Det vill säga om västvärldens ledare inte deltar i firandet av segerdagen i maj.

Det satiriska inslaget saknades när en av Rysslands allra mest uppburna journalister, Dimitrij Kiseljov, nyligen påannonserade sitt program på tv-bolagets hemsida med orden ”Putin kan tillintetgöra Nato med ett telefonsamtal”. Det var helt i Kiseljovs vanliga journalistiska stil. Av någon anledning ersattes budskapet av en mer neutral nyhet, men då hade det redan fångats upp. Twitterflödet blev ganska roande.

Annars finns det inte mycket att roas över. Bara växande oro.

Minsk I och Minsk II kommer väl att följas av Minsk III – och fortsatt krig i Europa.

>>>>

Till sist:

Så går det när man ser på rysk tv under en vecka.

Och ännu senare:

Putins plan för Ukraina från februari 2014 som avslöjades i Novaja Gazeta (i engelsk översättning).

Mats Johansson

Moderaterna prioriterar pengar till försvaret

 

Det är ingen hemlighet: samtal pågår! Mellan Alliansen och de två regeringspartierna. En förhoppning är att förhandlingar sedan ska följa som resulterar i en bred uppslutning bakom nästa försvarsbeslut som är tänkt att gälla från 1 januari 2016. Från Moderaternas sida ser vi att det finns ett stort behov av att satsa på försvaret för att stärka vår försvarsförmåga i en osäker tid. Det måste skjutas till mer pengar än vi tidigare talat om.

Samtidigt är det viktigt att det sker genom en ansvarsfull finansiering. Allvaret och seriositeten hos de som vill satsa avgörs av hur de i övrigt önskar hantera ekonomi och budget. Det är snarare genom budgetneddragningar inom andra områden än med skatt på jobb och tillväxt pengar måste frigöras.

Sverige står inför omfattande säkerhetspolitiska utmaningar, särskilt i närområdet. Den ryska aggressionen mot Ukraina har i grunden förändrat den europeiska säkerhetsordningen. Trots flera medlingsförsök verkar det som situationen i Ukraina allt mer utvecklar sig till en frusen konflikt. I Östersjöområdet har den militära aktiviteten ökat betydligt de senaste åren. Det ryska uppträdandet blir också allt mer offensivt med bland annat kränkningar av andra staters luftrum och militärt flyg som i hög utsträckning flyger med avstängda transpondrar.

Här finns det också anledning att skärpa tonen i den inrikespolitiska debatten. De senaste dagarna har ett antal interpellationer väckts i riksdagen för att få till stånd diskussion om den svenska linjen i förhållande till det som sker i Ryssland men också hur grannlandet Ukraina attackeras på olika sätt.

Försvarsmakten gör i sitt underlag inför försvarsbeslutet bedömningen att hoten i närområdet har ökat. Hoten utgörs i nuläget främst av påverkansoperationer, incidenter och konfrontationer. Ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden. På längre sikt varnar Försvarsmakten för att den svenska operativa förmågan minskar i jämförelse med den utveckling vi ser i närområdet.

Samtidigt ser vi ett allt starkare fokus på Asien från USA:s sida. Kinas ökande militära styrka och allt sämre relationer mellan Kina och dess grannstater, främst Japan, gör att Fjärran Östern tar uppmärksamhet från läget i Europa. I Mellanöstern och Nordafrika utgör organisationer som ISIL och Boko Haram en stor utmaning mot stabiliteten i regionen.

Det är alldeles uppenbart ett mer osäkert än på länge. Vi måste ta ansvar för att stärka Sveriges säkerhet. Moderaterna vill därför öka resurserna till Försvarsmakten. En ökning som är utöver såväl de tillskott som Försvarsberedningen enats om, som de förstärkningar som presenterades i den antagna alliansbudgeten för 2015.

I närtid vill Moderaterna se satsningar på en förbättrad incidentberedskap och mer övningar för armén samt mer flygtimmar och fler gångtimmar för marinen. Det finns också ett större behov av mer närvaro i strategiskt viktiga områden som Östersjön. Det gör att försvaret bättre kan svara upp mot den hotbild som vi nu ser i närområdet.

Som ÖB Sverker Göranson också har påpekat vid flera tillfällen är det centralt att den nya insatsorganisationen kommer på plats så snart som möjligt. Utifrån den utveckling vi ser på sikt med en minskande operativ effekt för Försvarsmakten jämfört med utvecklingen i närområdet kommer det även att krävas att vi utvecklar försvarets förmågor. Det handlar om att försvaret till exempel behöver stärka ubåtsförmågan och se över möjligheten att anskaffa långräckviddigt robotsystem. En förstärkt försvarsunderrättelsetjänst och förmågan att stå emot cyberhot är andra delar som behöver utvecklas.

Slutligen är samarbetet med Nato en fråga som inte får glömmas bort. Det är bra att Sverige utvecklar samarbetet med andra länder som till exempel Finland, men de samarbetena är inte ett alternativ till ett Natomedlemskap. Som medlem i Nato skulle Sverige vara en del av det kollektiva försvaret som solidariskt delas med 28 andra länder i händelse av kris.

Från Alliansens sida har vi varit tydliga med att regeringen ska ta initiativ till en Natoutredning. Från moderat håll vi vill möta Sveriges säkerhetsutmaningar både med ökade anslag och mer samarbete med andra länder och organisationer, främst Nato. Det ena kan aldrig utesluta det andra. Att tro något annat är att välja att inte se verkligheten som den faktiskt ser ut!

HANS WALLMARK är försvarspolitisk talesperson i Moderaterna. Folkpartiets talesperson Allan Widman, ordförande i försvarsutskottet, har skrivit ett tidigare gästinlägg.

Lästips! Det ökade stödet för svenskt Natomedlemskap speglas i ”En strid om verkligheten och Nato : En studie av Natoförespråkare i Sveriges riksdag” skriven av Rickard Blomstrand, Masterstudent i statsvetenskap i Stockholm.  

Följ även flödet på min blogg Kommentator.

Claes Arvidsson

Medierna i Sveriges radio skulle i går bringa klarhet i Expressens omtvistade avslöjande om att ”Wallström gick med på Vladimir Putins krav” i fråga om en planerad trilateral flygövning tillsammans med Finland och USA. Artikeln bygger på citat från en samtalsuppteckning från ett möte mellan kabinettssekreterare Annika Söder och den ryske stockholmsambassadören. Av artikeln får man intrycket att ambassadören framställde krav på att Jas Gripen i samband med övningen inte skulle landa i Estland, och att den begäran bifölls av Söder.

Avslöjandet väckte förståeligt nog uppseende. Jag skrev själv en gästledare i SvD om saken.

Expressens uppgifter dementerades av UD. Försvarsmakten meddelade å sin sida att det aldrig hade varit aktuellt att nyttja den estniska basen i samband med den aktuella övningen. Expressen har inte hörts av.

I programmet lyckade dock inte Medierna skapa klarhet. Expressens reporter Niklas Svensson hade inte tid att svara på frågor. Inte heller chefredaktör Thomas Mattsson. I stället förmedlades ett intetsägande svar av samhällschefen Fredrik Sjöshult. Det är en indikation så god som någon på att Svensson drog för hårt på nyheten.

Trots detta kvarstår flera frågetecken kring UD-härvan.

1. I Expressenartikeln sägs att utrikesminister Wallström hade varit i kontakt med sin finländske kollega för att diskutera flygövningen. Wallström själv hävdar att hon aldrig har gjort detta. Båda verklighetsbeskrivningarna kan inte vara sanna. Dessutom är detta inte är en fråga som ligger på utrikesministrarnas bord.

2. I ett citat från samtalsuppteckningen uttrycker den ryske ambassadören sitt missnöje med övningen med orden:

”Att dessa militärt alliansfria stater samövar med USA kunde inte lämna Ryssland likgiltigt.”

Här borde det kraftfulla beskedet från Söder ha varit att detta är något som Sverige bestämmer själva. Att döma av artikeln gavs inte något sådant besked. Det är allvarligt och underblåser känslan av rödgrön vika-ned-sig-politik. Tyvärr är det ju så att UD-härvan måste ses i perspektiv av en rad händelser som pekar i samma riktning (Amanda Wollstad tar upp detta i en artikel i Svensk Tidskrift).

Kort sagt, det ligger nära till hands att dra slutsatsen att Svensson värpt en anka, men det påverkar inte oron över helhetsbilden.

Dessutom:

När Söder fick frågor av Mediernas reporter på temat säga-ifrån blev det kryptiska svaret att samtalsuppteckningen inte nödvändigtvis var komplett:

”Det som står i en samtalsuppteckning, som vi säger, beskriver inte alla ord som har fällts i ett samtal.”

Det föranleder onekligen en viss undran över vad som i sådana fall sades men inte noterades. Eller hur?

Mats Johansson

Extremister till höger och vänster finner varandra i Putin-alliansen

Sveriges Radios utrikesmagasin Konflikt (lördagar) kom som en vårvind i etern när det startades 2004 av Cecilia Uddén, en av SR:s många journalistiska begåvningar. Där öppnades fönster till nya problemställningar och nya världar, som också kunde diskuteras på ett befriande konfrontatoriskt sätt.

Jag medger att min positiva inställning kan bero på att jag själv förekom som högeralibi i början, som ofta i radion under tiden som chef för Timbro och chefredaktör i Svenska Dagbladet.

Snart nog föll programmet in i en enklare vänstermall och blev under Mikael Olssons ledning förutsägbart i sin tendens, val av vinklingar och urval av röster.

Nystarten under Ivar Ekman har varit högst blandad, men i lördagens program fick man till en fullträff, inte minst tack vare den nya radiostjärnan Johanna Melén som utmärkt sig under sin tid som Moskva-korrespondent och nu speglade den allians som breder ut sig över Europa mellan Putin, Ungerns Orban, Frankrikes Le Pen och Greklands nya ledare – extremhöger och extremvänster i skön förening.

Det temat illustrerades pedagogiskt av motsättningen i kommenterandet av Aftonbladets Åsa Linderborg och Sydsvenskans Per Svensson. Bara Linderborgs försök att lägga Putinbilden till rätta är värt en timmes lyssning.

För den som under åtta år i riksdagen talat för döva öron om extremistalliansens utbredning – och därför grundat en tankesmedja, Frivärld, för att hitta en ny publik – var lördagens Konflikt åter en vårvindsupplevelse, låt vara mot en dyster bakgrund i ett alltmer splittrat EU som förlorar slag efter slag mot Putin och hans polare.

MATS JOHANSSON

Lästips! Anders Åslund skriver på sin blogg vid tankesmedjan Peterson Institute i Washington rakt på sak om hur Angela Merkel med Minsk 2-avtalet sålde ut Ukraina.

Följ även flödet på min blogg Kommentator.

Mats Johansson

Margot Wallström förstår inte det här

Sverige bör liksom övriga medlemsstater i EU öka sina försvarsanslag till 2 procent och vi bör tillsammans med Finland inträda som medlem i Nato. Det är nödvändigt för att Europa ska stå så starkt att regimen Putin tvingas inse att provokationspolitik mot enskilda länder och krigföring i strid med europeisk fredsordning inte är en framkomlig väg och ej heller leder till en splittrad europeisk union.

Från början av 2003 inledde Vladimir Putin en politik som underminerar demokrati och rättsstat, som syftar till att ge gamla tankar om Rysslands storhet nytt liv och som skulle leda till en omfattande militär upprustning.

En central del av påverkanspolitiken har varit att skapa ett strategiskt inflytande över andra länders energiförsörjning. Den militära upprustningen har haft som en av sina prioriteter ökad styrka i och kring Östersjön, med en strategisk uppbyggnad av förband för arktisk strid förenat med nya anspråk på Arktis, och en ökad offensiv förmåga i vårt närområde.

Putin har intensifierat destabiliseringspolitiken gentemot länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Gentemot Georgien ledde detta i förlängningen till invasionen 2008 och två ockuperade utbrytarregioner, Sydossetien och Abchazien.

Året innan hade Ryssland inlett en omfattande politisk destabiliseringsoperation mot Estland. Den nådde inte sina mål men fortgår genom utgivning av ryska pass, ryska propagandasändningar och en retorik som utgår från att baltiska intressen är underordnade ryska.

Destabiliseringen av Ukraina har följt samma mönster. Reaktioner mot Ukrainas planerade frihandelsavtal med EU, en etnisk identitetspolitik riktad mot rysktalande, ekonomisk krigföring, ryska anspråk, hot och militär uppbyggnad, till slut följd av anonyma gröna män, ryskfinansierade ryska rebeller, organiserad ryska militära förband, invasion av Krim, samt ockupation och fortsatt krigföring i östra Ukraina.

Det är allt detta som kallas hybridkrigföring, sjätte generationens krigföring eller aggression genom olika konfliktnivåer. Den får sin utväxling genom den ryska upprustningen och är inte nyare än en bekräftelse av Clausewitz klassiska tes om att kriget är politikens förlängning med andra medel. Den riktar sig mot Rysslands grannar och närområde.

När Margot Wallström hävdar att den svenska Natodebatten oroar våra grannar har hon gravt fel. Den oroar inte Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen eller Tyskland. Ett svenskt medlemskap i Nato bidrar till en ökad gemensam förmåga att stå emot ryska provokationer och ökad trygghet för oss och våra grannar.

En svensk försvars- och säkerhetspolitik måste utgå från att vi ska kunna möta och vara en motkraft till alla de hot mot vår suveränitet och säkerhet en sådan krigföring innebär och det gör vi inte ensamma. Det finns fyra viktiga utgångspunkter för detta.

För det första finns det inte ett specifikt hot som kan beskrivas lika enkelt och tydligt som under det kalla kriget.

För det andra är det inte bara dagens hot vi måste kunna möta. De kräver ökad närvaro av svenska sjö-och luftstridskrafter. Än viktigare är att vi i framtiden kan möta ett Ryssland med en snabbt växande militär förmåga som utvecklas i en allt mer aggressiv och konfliktorienterad riktning.

För det tredje handlar Rysslands påverkanspolitik mot sina grannar om att styra över deras säkerhets- och utrikespolitik. Det får därför inte finnas någon tvekan om att vår försvars- och säkerhetspolitik, våra övningar och vårt samarbete med andra länder beslutas enbart av oss själva.

För det fjärde är det en myt att ett demokratiskt och fredligt land provocerar genom sin egen försvarsförmåga eller genom försvarssamarbete med andra. Det är bara den som vill hota som kan oroas över att utrymmet för hot blir mindre.

Därför bör vi samverka med andra länder genom att Sverige tillsammans med Finland träder in som medlem i Nato. Det är våra egna beslut och hotar ingen men begränsar utrymmet för att hota. Det är så man bygger fred.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker (M).

 

 

Claes Arvidsson

Miljöpartiet vill slippa ta ansvar

Vilken försvarspolitik företräder miljöpartiet? Har partiet någon bestämd uppfattning om försvarets organisation, antal brigader, flygdivisioner och marina enheter? Det är trots allt frågeställningar som utgör själva kärnan i försvarspolitiken – det militära försvarets uppgifter, organisation och prestanda.

Den bild som partiet ger av försvarspolitiken i sitt partiprogram, i överenskommelsen med socialdemokraterna om regeringens politik och i andra dokument, är diffus. Den är generell och översiktlig – med beskrivningar och målsättningar som de flesta håller med om. Det vill säga så länge som man förbiser den bistra verklighet som uppstått under den senaste tolv månadernas händelser i Ukraina. Och inte bara där.

Det är en utveckling som många har varnat för. Rysslands val att med militära maktmedel förändra Europas gränser och framprovocera ett lågskaligt krig, har förändrat vår verklighet.

Det är en annan säkerhetspolitisk situation som nu framträder. Den kräver avståndstagande och kritik mot Ryssland. Den kräver även en mer insiktsfull säkerhetspolitisk diskussion – där den viktigaste frågan är den om medlemskap i Nato. Vårt nuvarande försvarspolitiska koncept går i otakt med verkligheten.

Till den frågan har regeringspartiet de gröna inget att bidra med.

På nätet har försvars- och säkerhetspolitik ingen plats på miljöpartiets första sida ”Om vår politik”. Man får klicka sig fram till rubriken ”Fred och Försvar” och där meddelas att ”Sveriges försvarspolitik behöver ställas om för att hantera de verkliga hot vi står inför”. I det ingår bland annat ett stärkt internationellt fredsarbete. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Försvaret ska ställas om för hantera den moderna hotbilden, som i grön tappning utgörs av pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen, teknologiska katastrofer som härdsmältor, terrorism, organiserad brottslighet och cyberattacker. Risken för militära hot och konflikter både i Sveriges närområde och längre bort finns inte med i miljöpartiets hotbild.

I partiets valmanifest 2014 ingår ungefär samma saker. I partiprogrammet återfinns möjligen en sorts försvarspolitisk inriktning under rubriken Fred och Säkerhet. Där sägs att

”Militära insatser kan dock rättfärdigas då förebyggande åtgärder misslyckats och det är det enda medlet för att förhindra ytterligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna och lidande.”

Vidare att:

”Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige”.

Det är det närmaste som man kan förknippa med en försvarspolitisk uppfattning.

En slutsats är att det saknas en konkret bild av direkta militära hot i miljöpartiets beskrivning av den egna politiken. För att få svar tvingas man gå till den senaste försvarsberedningens rapport, som innehåller både en försvarspolitisk analys och konkreta försvarspolitiska förslag. I en reservation säger sig partiet dela ”huvuddelen av den säkerhetspolitiska analysen och stora delar av försvarsberedningens rapport”. En bra formulering om man vill slippa att ta ansvar.

Man är emellertid kritisk mot införskaffandet av ytterligare tio JAS 39E samt en ny generation ubåtar, A 26. Dessa inköp borde ytterligare beredas. Hur ska man tolka det? Är det så att de försvarspolitiker som partiet har, hyser en skräck för att tala om för partiets medlemmar och sympatisörer hur det verkligen är? I regeringsöverenskommelsen med socialdemokraterna är man däremot överens om att försvaret ska förstärkas genom att Försvarsberedningens förslag genomförs.

Vad Miljöpartiet egentligen tänker och har för åsikt om det militära försvaret, dess uppgifter, organisation och prestanda är alltså höljt i dunkel. Det är går inte att förstå vad partiet egentligen har för åsikt i dessa frågor. Än mindre hur man föreställer sig den strategiska och politiska kontext som utgör själva grunden för försvarsorganisationens utformning.

I Aftonbladet 16/2 finns en artikel som tar upp Expressens uppgifter om att UD gett efter för den ryska ambassadörens krav på att inga svenska JAS plan ska landa i Estland under den kommande flygövningen tillsammans med USA och Finland i mars/april. Hur relevanta Expressens uppgifter är låter vi vara osagt. Det intressanta är hur de grönas utrikespolitiska talesperson, Valter Mutt ,väljer att kommentera saken:

”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.”

Den första frågan som infinner sig är om alliansfriheten i sig omöjliggör övningar med USA och i så fall varför? Vidare, undrar man hur miljöpartiet och Walter Mutt egentligen ser på världen. Det verkar som om Krim och Ukraina passerat förbi helt obemärkt.

Sverige har att förhålla sig till en politisk elit i Ryssland som använder sig av militärt våld för att bejaka sina egna intressen. Borde det då inte vara allvarligare att landets utrikesminister (vilket jag i och för sig har svårt att tro) viker sig för krav framställda av Rysslands ambassadör, än att torgföra åsikten att alliansfriheten inte tillåter flygövningar med USA.

Med en framtida hotbild av klimathot, pandemier, terrorism och IT relaterade hot men där Krim och Ukraina inte ingår, kan det militära försvaret lika gärna avskaffas. Menar miljöpartiet verkligen det?

LARS EKEMAN

Oberoende debattör

Fd generalsekreterare i Folk och Försvar

 

 

Mats Johansson

Försvarsminister Peter Hultqvist tar ”steget” in i ett nytt försvarssamarbete – mot vem?

Det var fullsatt på Finlandsinstitutet/Folk&Försvar i tisdags kväll när utredningen om det framtida försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland presenterades av försvarsministrarna Hultqvist och Haglund. Större delen av tiden – två timmar – ägnades åt att understryka att det inte handlade om ett försvarsförbund eller en allians mellan de två broderländerna. Länderna ska även i framtiden, tydligen oavsett vad som händer i verkligheten, försvara sig var för sig, allianslösa utanför Nato.

Vi ska vara ensamma tillsammans, alltså.

Ändå betonade Peter Hultqvist flera gånger att överenskommelsen var ”steget”, ett stort kliv in i ett nytt läge som dock inte är en allians, nej då, absolut inte en allians. Men han har rätt i att det samarbete som förra året sades gälla enbart förhållanden i fredstid nu förutsätts gälla även i krigstid, fast det enligt gällande språkregler endast får kallas kristid, utan g. Det pågående allt blodigare kriget i Ukraina kallades av flera talare fortfarande för ”krisen”, och lär väl så göra även när Ryssland delat Ukraina vid Dnjepr, skulle man stanna där.

Vad ”steget” konkret innebär i försvarstermer är ännu något oklart. Det talades lite allmänt om våra respektive försvars styrkeområden som kompletterar varandra rätt väl. Även det är sant; jag har själv tillsammans med en finländsk kollega på tankesmedjan ICDS i Tallinn, ambassadören Pauli Järvenpää, förra våren just med detta argument pläderat för en gemensam strömlinjeformning av våra respektive försvarsorganisationer som förberedelse inför Natomedlemskap (Helsingin Sanomat 4 juni).

Vi konstaterade då att de samlade flyg- och sjöstridskrafterna samövade, moderniserade och infogade i gemensamma krigsförberedelser inte ställer oss helt värnlösa, givet också det faktum att Finlands armé med sin ännu höga numerär även är en del av svenskt territorialförsvar när blottorna i vår egen marknärvaro blir allt tydligare. Och detta borde vi kunna ta ett steg vidare inom ramen för båda ländernas integration i västförsvaret, som goda partnerskapsländer.

Men mot vad? Det talades under tisdagen mycket om målet att utveckla en gemensam ”operativ förmåga”, vilket vore bra, men mot vem och varför? Kan det vara dåligt väder och sjöräddning det handlar om? Eller finns det en fiende mot vilken gemensam ubåtsjakt ska kunna bedrivas, samma makt mot vilken gemensamma flygstridsövningar redan nu bedrivs i stor skala och ska utvecklas till en ”Northern Flag”? Mot vem är det ”långräckviddig” bekämpning önskas? Är det Grönland som hotar Sveriges och Finlands självständighet med kärnvapenmissiler i närområdet?

Livet är fullt av frågor, i tilltagande grad just på det säkerhetspolitiska området. I det ljuset är det bra att Sverige har fått en försvarsminister som ser ut som en försvarsminister och låter som en försvarsminister. Men det visas väl snart om han också kommer att kunna gå som en försvarsminister. Hans problem är internt; i brist på pengar och med Nato-optionen av dogmatiska skäl stängd får han hållas med Ersatz-politik, det man gör i väntan på ett läge som gör det omöjliga nödvändigt. Och då kan det vara för sent.

Att Sverige och Finland ökar den gemensamma försvarsförmågan, använder varandras resurser och territorier och samplanerar för ett angrepp från Ryssland kan aldrig vara fel. Men man ska inte lura folk att tro att det kan ersätta ett Natomedlemskap, särskilt inte nu när en majoritet av svenskarna stöder ett sådant.

MATS JOHANSSON

Lästips! Den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen varnar för att Baltikum blir nästa testområde för rysk hybridkrigföring i syfte att pröva Natos reaktionsförmåga.

Följ även flödet på min blogg Kommentator.