Mikael Mölstad
Årets Kock blev i år en rafflande historia. Det här blogginlägget borde ha skrivits redan förra veckan. Men ofta är det det som ligger en närmast om hjärtat som man missar som en nyhet. Jag var nämligen på Årets Kock och hejade på Klas Lindberg. Jag känner honom och hans sambo sedan flera år. Redan förra året led jag med honom när han bara blev trea. Det var ju egentligen jättebra i första finalen – men Klas var grymt besviken. Han hade ju tänkt att vinna.
Klas Lindberg kostade på sig ett leende för min kamera mitt i all koncentration.
Men i år höll det. Och det var tack vare att han tog lärdom av förra årets tävling. Bra gjort. Det är inte alla förunnat att lära sig av sina egna misstag. Förra året var Klas på tok för ambitiös med teknik och tillbehör. Han ville visa allt han kunde på en gång. I år tog hand det lugnare och koncentrerade sig på huvudråvarornas smaker: först en svensk biffrad från Gotland och sedan färsk hummer.
Sekunden innan hans namn lästes upp av Prins Carl Philip såg Klas så här förundrad ut.
Det är inte ofta jag tjoar spontant i offentliga sammanhang. Men när hans namn lästes upp gav jag ifrån mig ett glädjetjut. Mest tjoade Per Bengtsson från PM & Vänner i Växjö. Han stod bakom mig och skrev: så himla gött! Men så är Klas både smålänning och har jobbat på hans krog.
Det blir ett hektiskt år för Klas Lindberg. Men för mig blir det lite lugnare. Nu har han ju vunnit.