Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I senaste numret av Språktidningen sågar Helena Englund Hjalmarsson och Marie Jenevall den så kallat lättlästa informationen som många myndigheter tillhandahåller på sina webbplatser. Med ”lättläst” menas här text som är särskilt anpassad för människor som har svårt att läsa vanlig text. Den lättlästa informationen ska alltså kunna förstås av alltifrån invandrare och afatiker till dyslektiker och personer med intellektuella funktionshinder. Om du inte prenumererar på Språktidningen, läs gärna Helena Englund Hjalmarssons sammanfattning här.

Jag tycker att detta utspel är intressant och välbehövligt. Det finns idag ett Centrum för lättläst som på regeringens uppdrag arbetar för allas möjlighet att kunna läsa böcker, tidningar och myndighetsinformation. Det är självklart ett utmärkt initiativ, och jag vill absolut inte förringa det arbete som många duktiga eldsjälar lägger ner på att skapa texter för personer med lässvårigheter. Centrum för lättläst tillhandahåller till exempel en tjänst där de erbjuder sig att bearbeta en originaltext till lätt svenska. Men just i detta skymtar samtidigt en förenklad syn på lättläst och svårläst, som jag menar är problematisk. Centrum för lättläst skriver på sin webbplats:

Enligt undersökningar är det 25 % som inte kan läsa och återberätta en vanlig nyhetsartikel. Många av dessa behöver lättläst information.

Citatet ger lätt bilden av att man kan skicka den där nyhetsartikeln till Centrum för lättläst, låta dem tillämpa sina magiska tricks och vips har man en nyhetsartikel som kan läsas och återberättas av också av de resterande 25 procenten, oavsett om det är läkaren Amir från Iran som nyss börjat läsa svenska, tidigare hemmafrun Beata som är 82 år och har afasi, 14-åriga Jessica som har Aspergers syndrom och småbarnspappan Tomas med dyslexi.

Att en text på ytan har de drag vi förknippar med lättlästhet – korta ord, korta meningar och hög grad av konkretion – behöver inte betyda att den är välfungerande för en så heterogen grupp som ”personer som har svårt att läsa vanliga svenska texter”. För vad som är en välfungerande text beror ju på vad läsaren ska ha den till. Ska läsaren få enstaka nya faktakunskaper, som att det finns nåt som heter ”föräldrapenning”? Ska läsaren förstå mer komplexa resonemang om hur hela socialförsäkringssystemet hänger ihop? Ska läsaren utifrån texten kunna analysera vilken typ av ersättningar han eller hon har rätt till och dessutom självständigt kunna skicka in en ansökan?

Jag välkomnar mer forskning och problematiserande diskussion om det förrädiska i begreppet lättläst. Med spänning ser jag fram emot debatten om vilka syften olika lättlästa texter är tänkta att fylla – och vilka de faktiskt fyller.

_____________________________________________________

Läs också gärna en äldre artikel om lättlästa webbtexter ur tidskriften Språkvård skriven av Helena Englund (numera också Hjalmarsson) och Maria Sundin.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.