X
Annons
X

Ennarts hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

MÅNSKEN

 

Stämmer det att månen kan påverka hur vi sover?

Förra året rapporterade schweiziska forskare resultat som pekade i den riktningen, men när en grupp vid Max Plancks psykiatriska institut i München bestämde sig för att en gång för alla reda ut frågan blev svaret: nej.

I århundraden har människor trott att månens faser kan styra hur vi mår och inte minst hur gott vi sover. Fullmåne förknippas med mångalenskap och att vaken ligga och snurra i sängen bland svettiga lakan.

Ingen har kunnat se någon rationell förklaring till fenomenet men några mindre studier har faktiskt antytt att det skulle kunna stämma. 2013 och 2014 kom exempelvis resultat som pekade på att testpersoner hade mindre total sömntid vid fullmåne. Däremot gick resultaten isär helt när det gäller den viktiga REM-sömnen som i ena studien påverkades mest vid nymåne och i den andra vid fullmåne.

Det har också funnits rapporter om att kvinnor påverkas mer än män.

I den största studien hittills har de tyska forskarna nu analyserat data från 1265 frivilliga som tillsammans sovit 2097 nätter.

”När vi undersökte denna stora grupp testpersoner kunde vi inte bekräfta tidigare resultat. Vi såg inget statistiskt samband mellan mänsklig sömn och månens faser”, förklarar en av författarna, Martin Dresler.

Men forskarna nöjde sig inte med detta utan samlade också in och analyserade data från ett stort antal studier som aldrig blivit publicerade. Skälet visade sig oftast vara att studierna kommit upp med ett noll-resultat och inte uppfattades som intressanta att gå vidare med, så istället hamnade de i byrålådan.

I dessa studier fanns data om sömnen under ytterligare drygt 20000 nätter som inte heller gav något stöd för att månen skulle ha någon inverkan.

Max Planck-forskarna påpekar att byrålådsproblematiken är välkänd från en mängd olika forskningsgrenar. Det finns helt enkelt en tendens att hellre gå vidare och rapportera experimentella resultat som är tydliga och positiva, än att publicera resultat som är negativa eller otydliga.

När det gäller månens inverkan på sömnen har tidigare forskningsgenomgångar bara tittat på publicerade data vilket alltså kan ha gett en skev bild.

Foto: Hasse Holmberg

 

Om bloggen


Välkommen till Henrik Ennarts blogg om hälsa!
Här skriver jag nyfiket om smått och stort som rör mat, hälsa och miljö.
Ny forskning och kommentarer till aktuella frågor mixas med vardagliga hälsotips.


Ambitionen med den här bloggen är att ställa obekväma frågor från ett fördomsfritt och ibland rätt irriterat konsumentperspektiv.
Jag har i många år skrivit om mat, medicin och hälsa i SvD och är även författare till böckerna "Döden i grytan" (med Mats-Eric Nilsson) och Åldrandets gåta.


Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?


Mejla till henrik.ennart@svd.se


/Hälsningar Henrik Ennart

Henrik Ennart

Virke utanför flerfamiljhus

 

Forskare från Australien lägger nu fram nya bevis för att det faktiskt tycks gå att frysa sig smal genom att skruva ned inomhustemperaturen. Omvänt kan upptäckten innebära att allt högre och bekvämare inomhustemperaturer – vid sidan av exempelvis söt skräpmat och stillasittande livsstil – kan förklara den globala fetmaepidemin.

Bilden ovan, tagen i Stockholm 1941, påminner om att varma bostäder inte alltid varit en självklarhet.

Mätningar i USA och Storbritannien har visat att temperaturen i sovrum och vardagsrum i genomsnitt stigit från 19 grader till 22 grader celsius de senaste decennierna. I vintras skrev jag om forskning som pekade på just detta och som även konstaterade att personer med mer av så kallat brunt fett reagerade starkare på kyla och gick ner mest i vikt när det blev svalare.

Brunt fett är en typ av fett som är vanligt hos spädbarn och små djur och skälet är att det kan alstra värme och därmed ger extra bra skydd mot kyla. Länge har forskarna trott att det bruna fettet försvinner när vi växer upp.

Men icke så.

Häromåret upptäckte den australiensiska forskargruppen vid Garwan-institutet att drygt 8 procent av alla vuxna fortfarande bär på brunt fett. Senare har samma grupp upptäckt att spår av brunt fett finns hos alla men att volymen är negativt kopplad till ålder och fetma. Andra forskare har jobbat intensivt med att förstå sambanden och hitta sätt att öka andelen brunt fett, som ju har förmågan att bränna en del av den överskottsenergi vi sätter i oss och omvandla till värme.

Nu kommer ytterligare en intressant upptäckt: mängden brunt fett går att styra relativt snabbt med hjälp av inomhustemperaturen.

Forskarna följde fem män som under fyra månader arbetade som vanligt men sedan tillbringade kvällar och nätter (minst tio timmar per dygn) i rum med noga reglerad temperatur. Första månaden var det 24 grader, en temperatur då kroppen är i balans och inte behöver anstränga sig vare sig för att öka eller minska kroppstemperaturen.

Följande månad sänktes temperaturen till 19 grader, sedan åter till 24 grader under den tredje månaden, för att sedan avsluta med 27 grader under studiens sista månad.

– Den stora obesvarade frågan har varit om vi faktiskt kan manipulera mängden brunt fett att öka eller minska hos människor. Det vi upptäckte var att mängden brunt fett ökade med 30-40 procent under den kalla månaden, förklarar forskningsledaren Paul Lee.

När temperaturen höjdes till 24 grader återgick mängden brunt fett till utgångsvärdet.

– Och när rumsvärmen steg till 27 grader sjönk mängden brunt fett under utgångspunkten.

Även ett antal testvärden påverkades, exempelvis rapporterar forskarna en ökad insulinkänslighet vid den lägre rumstemperaturen.

Förklaringen tycks vara att kyla stimulerar kroppens produktion av hormoner som ombildar vanligt fett till brunt fett. Ett av de hormon som studeras – irisin – är för övrigt samma som bildas när man motionerar.

Foto: Scanpix

 

 

Henrik Ennart

South Africa Palaeo Skeletons

 

Utvecklade våra tidiga förfäder sitt platta ansikte för att effektivt kunna tugga nötter och andra hårda födoämnen, eller var det för att ett platt ansikte tar mindre skada av knytnävar vid ett slagsmål?

Den eviga och högst kontroversiell frågan om människan är i grunden våldsam, eller om det är samhället som föder brutalitet, har åter hamnat i fokus. Detta sedan en av de ledande företrädarna för ”våldshypotesen” och att människan har en mörk sida – biologen David Carrier vid Utah-universitetet – presenterat en ny analys i tidskriften Biological reviews av hur skelettets och kraniets form utvecklats under årmiljonerna.

Det var under en period som sträcker sig från 6 miljoner år tillbaka i tiden till för cirka 1,2 miljoner år sedan som människans närmaste föregångare australopitehecus och andra närbesläktade förfäder successivt fick allt plattare ansiktsdrag.

År 2009 presenterade David Carriers grupp en analys som visade att utvecklingen av händer med förmåga att dra sig samman till släggliknande knytnävar gjorde våra förfäder väl rustade för slagsmål. Den franske 1700-talsfilosofen Rosseaus vision om den gode vilden kunde knappast vara sann, menade Carrier. Fynden talade istället för att människans förfäder var ett ganska aggressivt släkte där hanar slogs om honor, om mat och om andra saker som var värt att bråka om.

Den nya analysen visar att de skelettdelar som genomgått störst förvandling – vid sidan av nävarna – är just de ben i ansiktet som mest riskerar att skadas när de träffas av knytnävsslag. Förändringen skedde i tid parallellt med utvecklingen av knytnävarna vilket tyder på ett samband. Den återfinns dessutom främst hos män och utgör en av de allra största skillnaderna mellan mäns och kvinnors skelett.

”Mäns och kvinnors ansikten är annorlunda eftersom de delar som går sönder i slagsmål är mer stryktåliga hos män”, säger David Carrier i en kommentar.

Han menar att mycket tyder på att människan tillsammans med andra primater är de mest aggressiva däggdjuren på planeten. Till grund för detta ligger även observationer om att våra kroppar på en rad andra sätt utvecklats på ett sätt som ger fördelar i slagsmål. Dit hör benens längd och att våra förfäder reste sig på två ben. En hypotes är att även fötternas utformning gett liknande fördelar.

Forskningen är som sagt kontroversiell och utmanar den dominerande bilden inom de sociala vetenskaperna som går tillbaka till Rosseau och tanken att människan är i grunden god. Carrier menar inte att våld är den enda orsaken till hur människokroppen utvecklats, men en bidragande orsak som kunnat ge våra förfäder en fördel i evolutionen. Det är dessutom något som forskarna tidigare bortsett helt ifrån.

”Vår forskning handlar om fred. Vi strävar efter att undersöka, förstå och konfrontera människan aggressiva och våldsamma drag. Fred börjar inom oss själva och kan ytterst uppnås genom disciplinerad självanalys och förståelse av var vi kommer ifrån som art”, menar David Carrier.

”Genom vår forskning hoppas vi kunna se oss själva i spegeln och inleda det svåra arbetet att förändra oss själva till det bättre.”

Sista ordet är säkert inte sagt i frågan, men visst är det upplagt för heta känslor och vetenskapligt bråk.

Foto: Schalk van Zuydam

 

Henrik Ennart

SWEDEN NOBEL MEDICINE

Kan fetmaepidemin åtminstone till en del vara orsakad av bakterier? Vissa tycker säkert att förklaringen verkar långsökt men en ny forskningsgenomgång som vägt samman data från 49 studier i 13 länder visar på ett statistiskt signifikant samband mellan låga halter av magsårsbakterien helicobacter pylori i tarmarna och övervikt mätt som body mass index – BMI.

Skulle sambandet bekräftas är det inte första gången helicobacter-bakterien överraskar. Den artbestämdes först 1989 och Robin Warren och Barry Marshall belönades några år senare med Nobelpriset för upptäckten att magsår faktiskt till nästan allas förvåning ofta orsakas av bakterier.

Helicobacter är en av världens vanligaste tarmbakterier och enligt vissa uppskattningar bär hälften av jordens befolkning på den, medan ungefär 20 procent upplever symtom.

Idén att helicobacter även skulle kunna kopplas till fetma kom upp redan för mer än tio år sedan då studier visade att personer som behandlats med antibiotika mot just helicobacter pylori ofta gick upp i vikt. Misstanken riktades först mot en effekt på hormonet grehlin som styr aptiten. Halterna av grehlin – och därmed även suget efter att stoppa något gott i munnen – ökar nämligen då helicobacter slås ut av exempelvis antibiotika. Senare studier har dock tonat ned den effekten då man insåg att grehlin ganska snabbt hittar tillbaka till sin ursprungliga balans.

Det hindrar inte att det finns en tydlig samvariation: ju mindre helicobacter i magen, desto större risk för övervikt och fetma. Korrelationen som uppmättes i den nya studien var 0,29 vilket inte är ett absolut samband men bara aningen svagare än chansen att en längre person ska väga mer än en som är kortare.

Så handlar det om ett val mellan pest och kolera, eller alltså i det här fallet mellan magsår och fetma. Nej, knappast. En trolig tolkning är att helicobacter inte är den verkliga orsaken till fetma utan en markör för en sprudlande flora av tarmbakterier som bidrar till en sund ämnesomsättning. När helicobacter slås ut av läkemedel går många andra snälla bakterier samma öde till mötes, lyder den hypotesen. Det kan också finnas andra förklaringar som att dagens fiberfattigga mat överhuvud taget inte gynnar tillväxt av av en varierad bakterieflora. Trendmässigt har man i alla fall över hela världen sett en minskad förekomst av helicobacter.

Så vilken slutsats kan vi dra av detta? Jo, att sista ordet inte är sagt och att den bakterieflora vi bär i mage och tarmar fortfarande ruvar på många hemligheter som berör vår hälsa.

Foto: Scanpix