Annons
X
Annons
X

Ennarts hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Fauja Singh

Foto: Darryl Dyck

Det är förstås ingen större hemlighet att maratonlöpare med stigande ålder brukar få allt sämre tider över de 42 195 meter långa loppen. Men sambandet ser faktiskt inte så sprikrakt negativt ut som forskarna hittills tycker sig haft anledning att tro.

En ny spansk studie från Camilo José Cela universitetet i Madrid visar att ålderns inverkan på långdistanslöparnas tider kan beskrivas som ett u-format samband där 55-60-årig män i snitt når samma tider på maratonlopp som 18-åringar.

Så vilken är den bästa åldern för att springa maraton? Svaret fick forskarna fram efter att ha analyserat data om 45103 löpare i åldern 18 till 75 år som deltagit i New York maraton åren 2010 och 2011 är. Ur detta tog de fram tiderna för de tio bästa löparna i varje ålder.

• Män når sina bästa tider som 27-åringar: 2 timmar 29 minuter

• Kvinnor når sina bästa tider lite senare, vid 29: 2 timmar 49 minuter

För den som siktar på att tävla på elitnivå är det alltså tydligt att karriärens höjdpunkt bör planeras till åren strax före 30.

Resultaten som presenteras i tidskriften Age visar att före denna guldålder var sluttiden 4 procent sämre för varje år. Efter den fysiologiska skördetiden försämrades sedan tiderna med i snitt 2,5 procent per år.

Slutsatsen är att en 55-60-åring av både könen springer maratonlopp i genomsnitt på samma tid som 18-åringar.

En genomsnittlig löpare behåller därmed sin kapacitet med ganska små tidstapp fram till 55-60-årsåldern, men därefter börjar åldern tydligare ta ut sin tribut. Här märks dock se en viss könsskillnad. Fram till 55 års åldern var tidsskillnaden mellan kvinnor och män som sprang maratonlopp i snitt 20 procent, men vid 70 års ålder hade den skillnaden ökat till 40 procent.

En närmare titt på denna den äldsta åldersgruppen visar dock på en stor spridning där många löpare fortfarande håller extremt hög nivå. Faktum är att dagens bästa 70-åringar springer på snabbare tider än den förste olympiske guldmedaljören i maraton: Spyridon Louis som sprang på 2:58:50

PS. Det första olympiska maratonloppet hölls i Athen 1896. Det var lite kortare än dagens och mätte 40 kilometer.

PS 2. 103-årige Fauja Singh, på bilden, innehar världsrekordet i maraton för 90-plussare med en tid på 5 timmar och 40 minuter uppnådd 2003 i Toronto Waterfront marathon, ett lopp han även fullföljt som 100-åring.

Om bloggen


Välkommen till Henrik Ennarts blogg om hälsa!
Här skriver jag nyfiket om smått och stort som rör mat, hälsa och miljö.
Ny forskning och kommentarer till aktuella frågor mixas med vardagliga hälsotips.


Ambitionen med den här bloggen är att ställa obekväma frågor från ett fördomsfritt och ibland rätt irriterat konsumentperspektiv.
Jag har i många år skrivit om mat, medicin och hälsa i SvD och är även författare till böckerna "Döden i grytan" (med Mats-Eric Nilsson) och Åldrandets gåta.


Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?


Mejla till henrik.ennart@svd.se


/Hälsningar Henrik Ennart

Henrik Ennart

Burger King-Summer Menu

Foto: Noel Barnhurst

Socker ökar risken för hjärtsjukdomar och ger troligen även ökat blodtryck, oberoende av effekten på kroppsvikten. Det visar en ny stor metaanalys som publiceras i American journal of clinical nutrition.

Bakom studien står bland annat den internationellt välkände diabetesexperten och WHO-rådgivaren Jim Mann, professor vid Otago-universitetet på Nya Zealand, som tidigare inte alls gjort sig känd som någon sockerkritiker.

Tvärtom har Jim Mann vid flera tillfällen haft en ledande ställning i kommittéer som tonat ned riskerna med socker. 2004 var han till exempel huvudförfattare till den europeiska diabetesorganisationen EASD:s kostråd som gav klartecken för diabetiker att hämta upp till 10 procent av energin från tillsatt socker.

Samtidigt var han avlönade rådgivare åt Nya Zealands sockerindustris lobbyorganisation SRAS och han ingick även i den expertgrupp som skrev en senare mycket hårt kritiserad rapport om socker åt Världshälsoorganisationen WHO. Ett avslöjande reportage i BBC visade att arbetet rattats av industrins lobbyorganisation ILSI som även handplockat experterna.

På senare år har Jim Mann utvecklat en allt mer kritisk hållning till framför allt sockrets roll. I uttalanden som närmast kan likna offentlig avbön har han konstaterat att medan fettkonsumtionen gått ned så har diabetes gått upp. Bröd, med undantag av riktigt fullkornsbröd, har han liknat vid ”en påse socker”.

I den nya studien har Jim Mann och kollegan Lisa Te Morenga gått igenom 11517 studier som publicerats mellan 1965 och 2013 och bland dessa valt ut 37 som uppfyllde kraven. Slutsatsen är att det nu finns ett övertygande vetenskapligt stöd för att ett högt intag av socker är en av de saker som påverkar risken för hjärt- och kärlsjukdomar oberoende av att det också bidrar till fetma.

Den ökade risken för faktorer som kopplas till hjärtsjukdomar var signifikant men inte så väldigt stor: omkring 5-10 procent för storkonsumenter jämfört med de som åt en lågsockerdiet motsvarande mindre än 10 energiprocent.

Studien bekräftar därmed den bild som i februari gavs i en stor amerikansk studie och där socker kopplades till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Den innebär också att kunskapsläget flyttats fram jämfört med tidigare i våras då Världshälsoorganisationen WHO pekade ut socker som den nya tobaken, enbart med hänvisning till bevisen för en koppling till fetma och diabetes.

Svagheterna med den här sortens metaanalyser är förstås välkända, även av författarna. Data blir till exempel inte bättre än de var när de samlades in.

Lisa Te Morenga poängterar i en kommentar att vetenskapliga studier som finansierats av livsmedelsindustrin generellt brukar finna mindre hälsoproblem än studier som bekostats med allmänna medel.

”Vi var ganska förvånade över att det var en positiv koppling mellan socker och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar eftersom en stor del av de studier som uppfyllde våra kriterier hade finansierats av livsmedelsindustrin.”

När forskarna i en separat analys plockade bort industristudierna var sockrets effekt på blodfetter och blodtryck större.

Medan det fortfarande finns behov av fler och bättre studier ”blir det allt svårare för livsmedelsindustrin att fortsätta att hävda att det är ofarligt med en liberal sockerkonsumtion”, tillägger Lisa Te Morenga.

 

Henrik Ennart

sxf3b7a7

Foto: Leif R Jansson

Två rejäla mål mat är bättre än sex mindre mål mat utspridda över dagen. I alla fall för människor som lider av diabetes typ-2.

En ny studie i tidskriften Diabetologia kastar in nytt bränsle i debatten om när och hur många gånger per dag vi mår bäst av att äta. Svaret enligt den här studien är: en stadig frukost följd av en rejäl, lite sen, lunch.

I ganska många år har det dominerande budskapet från kostrådgivare varit att vi mår bäst av att komplettera de tre huvudmålen med mindre mellanmål, gärna i form av frukt. Förra året utmanades den bilden av förespråkare av 5:2-dieten som menade att det naturliga för människan snarare är att äta aningen oregelbundet med längre uppehåll mellan måltiderna.

Nu blandar sig en grupp tjeckiska forskare i diskussionen med en studie där de noga följt 54 patienter med typ-2 diabetes. Dessa fick äta en kalorireducerad diet som antingen serverades utspridd över sex måltider eller vid bara två.

De som åt två mål åt en frukost mellan kl 06.00 och 10.00. Sedan följde en lunch mellan kl 12.00 och 16.00 Den andra gruppen åt frukost, lunch och middag med tre mindre mellanmål. Förutom tidpunkterna var dieterna identiska.

Båda grupperna fick bättre provresultat men de som bara åt två rejäla mål mat om dagen fick genomgående bäst värden. De gick ner mest i vikt och fick bättre balans på blodsocker och blodfetter än de som istället åt sex mål om dagen.

Forskarna betonar att det är för tidigt att gå ut med några allmänna rekommendationer innan resultaten bekräftas i större studier. Det saknas dessutom studier som visar hur friska personer påverkas. Forskarna menar ändå att frukost/lunch-dieten tycks ha mycket intressanta fördelar för patienter med typ-2 diabetes, som ju kännetecknas av insulinresistens och särskild känslighet för svängningar i blodsockret.

”Nya behandlingsstrategier behöver väga in, inte bara innehållet av energi och mikronäringsämnen, utan också frekvensen och tidpunkten för måltiderna”, skriver de.

En reflektion är att det här sättet att koncentrera ätandet till ett fåtal större mål om dagen stämmer bra med människors matvanor i äldre kulturer. Huvudmålet var då inte sällan en brunch vid 10-tiden (efter några timmars arbete) och en rejäl middag efter arbetet vid 16-tiden.

Idag utmanas sådan matvanor när mat och godsaker finns lättåtkomligt överallt.

Henrik Ennart

spd64f49

Foto: Erik G Svensson

Mobbade barn kan utveckla låggradig kronisk inflammation som består upp i vuxen ålder och bidrar till försämrad hälsa som metabola syndromet och hjärtsjukdomar.

Mobbare däremot, tycks få bättre hälsa av att trakassera andra och på så vis förstärka sin sociala status. Den otrevliga insikten presenteras i ansedda Proceedings of the national academy of sciences, PNAS.

”Vår studie visar att ett barns roll i samband med mobbning kan fungera antingen som en riskfaktor eller som en skyddande faktor för låggradig inflammation. Ökad social status tycks ge biologiska fördelar. Men det finns vägar för barn att uppnå social framgång utan att mobba andra”, säger studiens huvudförfattare William E Copeland, associerad professor vid Duke Universitetet i en kommentar.

Även forskare vid flera andra amerikanska universitet har deltagit i arbetet. Resultaten tyder på att de långsiktiga hälsoeffekterna av mobbning är större än man tidigare trott och motsvarar posttraumatisk stress vid fysisk misshandel och övergrepp. Slutsatsen är att arbetet mot mobbning behöver bli ännu mer aktivt.

Mobbningens orsaker tycks också kunna få en förklaring. Det visade sig nämligen att mobbning till viss del är en ond spiral  där mobbade barn kan lindra sina egna stressymtom genom att mobba andra. På så sätt kan den gruppen få bättre hälsa senare i livet än de som enbart mobbades och inte själva förvandlades till mobbare.

William Copeland är en auktoritet på området och känd för att 2010 ha publicerat en av de första studierna som visade på långsiktiga sociala och känslomässiga skadeverkningar av mobbning, däribland ökad risk för ångest och depression. Tidigare studier har också visat att offer för mobbning oftare lider av smärtor och känslighet för sjukdomar som inte enbart tycks vara kopplat till den mentala hälsan.

Frågan i den aktuella studien var om mobbning i barndomen faktiskt på ett mätbart sätt kan påverka den fysiska hälsan senare i livet.

Basmaterialet hämtades ur The great Smoky mountain study som under 20 år samlat data om 1420 personer genom upprepade djupintervjuer och medicinska undersökningar. Tre grupper identifierades: de mobbade, de som både mobbade och blev mobbade samt de som bara mobbade.

Forskarna undersökte också blodprover för att mäta CRP, ett mått på låggradig inflammation som kopplas till metabola syndromet och hjärtsjukdom. CRP påverkas på många sätt, bland annat av dåliga matvanor, bristande sömn och olika stressfaktorer.

Blodprover tagna före och efter mobbningen visade att forskarna kunde addera psykosociala faktorer till listan över dem som tycks bidra till inflammation. De som mobbats hade klart förhöjda CRP-nivåer som vuxna och nivåerna steg med antalet gånger som personen blivit utsatt för mobbning.

Ännu mer förvånande var att de barn som både mobbats och själva mobbat andra hade CRP-nivåer som inte skiljde sig från andra som aldrig varit indragna i mobbning. Allra lägst var dock CRP-nivån hos de vuxna som själva mobbat andra som barn och aldrig själva blivit mobbade.

 

Henrik Ennart

armhåla

Foto: Claudio Bresciani

Jo, det var som man kunde ana, men nu tycks det vara bevisat. Människokroppen sänder ut kemiska signaler som undermedvetet attraherar det motsatta könet men som också fungerar olika beroende på sexuell läggning.

Det är den aktiva substansen i steroider – de kallas androstadienon hos män och estratetraenol hos kvinnor – som fångas upp av våra näsor och förstärker intrycket av det motsatta könet hos heterosexuella.

För homosexuella var påverkan omvänd så att exempelvis homosexuella män lockades av manlig doft men inte av kvinnors. På motsvarande sätt reagerade homosexuella kvinnor på kvinnlig doft men inte på manlig.

Det är forskare vid den kinesiska vetenskapsakademin som rapporterat om genombrottet i tidskriften Current Biology. I djurvärden är det vanligt med doftämnen som påverkar andras beteenden – så kallade feromon – och även hos människor har man tidigare upptäckt att doftsignaler kan påverka beteendet på olika sätt. Men det här ska enligt forskarna vara första gången som användningen av specifika och distinkt åtskilda sexuella feromon som är tydligt avsedda för det motsatta könet kunnat påvisas hos människor.

”Våra resultat visar att näsan kan vädra det andra könet via kroppsutsöndringar även då vårt medvetande inte tror att vi känner lukten av något”, säger studiens huvudförfattare Wen Zhou i en kommentar.

Tidigare studier har visat att det manliga androstadienon förekommer i bland annat sperma och i armhålor och att ämnet kan få kvinnor på gott humör. Det feminina estratetraenol har påvisats i kvinnlig urin och har en liknande uppiggande inverkan på män. Däremot har det varit oklart om effekten verkligen hade en sexuell innebörd.

I den nya studien fick ett antal försökspersoner studera dataanimerade bilder av mänskliga rörelser, där kropparna ersatts av 15 ljuspunkter som representerar 12 större kroppsdelar. Genom att omväxlande puffa ut mansdoft och kvinnodoft – som alltså inte gick att uppfatta medvetet – kunde forskarna på ett systematiskt sätt påverka försökspersonernas uppfattning av om rörelserna var feminina eller maskulina.

I de allra knepigaste fallen där rörelserna var extremt tvetydiga kunde doftsignalerna ändra uppfattningen om kön med åtta procent, vilket forskarna själva menar är en väldigt tydlig inverkan.

Slutsatsen av studien är alltså att vi tycks använda dessa doftsignaler för att nosa oss fram till det motsatta könet, beroende på läggning. Men också att dessa signaler undermedvetet kopplas till våra synintryck och påverkar hur dessa bilder tolkas i våra hjärnor. Det senare var enligt forskarna helt oväntat.