”Jag minns den skräck som lyste i hans liberala ögon”

Jag tillbringade förmiddagen i riksdagens andrakammarsal, där det hölls seminarium med anledning av publicering av Sveriges statsministrar under 100 år. Ett 20-tal personer har skrivit biografier om Sveriges regeringschefer sedan unionsupplösningen 1905. Det börjar med Karl Staaff (Peter Esaiasson) och slutar med Fredrik Reinfeldt (Björn Elmbrant). Mats Bergstrand och Per T Ohlsson delar på redaktörskapet.

Seminariet bestod av två paneler, den första med statsvetare, den andra med fd statsministrar: Ullsten, Carlsson, Persson.

Olof Ruin (som föddes när CG Ekman var statsminister) var klart piggast i den första panelen och hade synpunkter på både det ena och det andra. Han noterar hur blocken har formerats och cementerats och hur den tydliga tvekamp som Staaff en gång drömde om nu håller på att bli verklighet, fast han sade också att detta rimmar rätt illa med det proportionella valsystemet. Konfrontation passar bättre när man har majoritetsval, menade han.

Så småningom fick han frågan varför det blev borgerlig seger och regeringsskifte 1976-1982. Den naturliga motfrågan är rimligen varför det inte hände långt tidigare, men listade andra svar: övergången till enkammarsystem, socialdemokratiska problem under Palme, centerpartiets tydligt borgerliga profil 1976. Och så lade han till: ”Och så kan det väl vara så att folk helt enkelt tyckte att det var dags för förändring.” Jovisst. Men varför dröjde det ända till 1976?

”Sverige är ett vänstersamhälle”, sade Björn von Sydow. Här kan man bara vinna val på jämställdhet och jämlikhet. Jag tror det stämmer att det finns ett egalitärt drag i svensk kultur, men jag är inte alls lika säker på att detta automatiskt leder till vänstertänkande. Jämlikhet kan betyda lika resultat men också lika chanser. Däremot har vänstern under långa perioder varit skickligare än borgerligheten i att gestalta och ge trovärdighet åt ”den svenska drömmen”.

Så var det politikernas tur och både Carlsson och Persson var i god form.

Carlsson varnade för medialiseringen av politiken. Medierna riskerar att bli aktörer i stället för granskare. Jovisst, höll Persson med, men att medierna har tagit över agendasättandet beror i hög grad på att politikerna har låtit det ske.

Ola Ullsten kompletterade med en välmotiverad fråga: ”Varför i all världen går Reinfeldt och Sahlin med på att stiga upp klockan fem för att sitta i tv-soffor klockan sju?” Ja, varför!? Vem gör de ledande politikerna egentligen en tjänst genom att ständigt stå till förfogande?

Så kom man över på valsystemet, där Ingvar Carlsson lanserade en invecklad egen modell med val vartannat år och en blandning av proportionellt val och majoritetsval. Om han kan lyckas förklara det upplägget i ett 20 sekunders soundbite på tv (klockan sju på morgonen) är han att gratulera. Persson slog ett slag för minoritetsregeringar och talade längtansfullt om mötena i Europeiska rådet som sina bästa politiska stunder.

Blockpolitiken överlever inte så länge, förutspådde Persson, men erkände samtidigt att det inte är lätt att få till stånd samarbete över blockgränsen. En gång prövade han en trevare till Lars Leijonborg, men det gick inte så bra: ”Jag minns den skräck som lyste i hans liberala ögon.”

Göran Persson…. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men jag har börjat sakna karln.