Samma familj eller varsin sekt?

Ett inspel i debatten om konservatismen och tänkarna. Christopher Arzrouni skriver i Jyllands-Posten. Artikeln har ett par månader på nacken, men det är tankeväckande läsning:

Jag litar gärna på en ”konservativ”, som vill begränsa statsmaktens härjningar, och fruktar helt visst en ”liberal”, som vill bryta ned traditioner. Etiketterna är underordnade. Innehållet är det viktigaste. Liberalismen och konservatismen bör komplettera varandra. Liberalismen handlar om en politisk ordning, där statsmakten är begränsad och medborgarnas individuella rättigheter till liv, frihet och egendom är säkrade, oavsett om man är kines eller dansk. Konservatismen ghabdkar om en kultur som understöder frihetens nödvändiga institutioner.

Utan ett konservativt fundament är den liberala politiska ordningen svag. Och utan politisk liberalism blir den konservativa kulturella ordningen – familj, civilsamhälle, traditioner, flit, sparsamhet, uppfostran, respekt osv – försvagad av politiska projektmakare. Liberaler och konservativa bör se sig själva som delar av samma familj och inte som medlemmar av två konkurrerande sekter.

Hör, hör!

Resonemanget besvarar förstås inte alla filosofiska frågor, men när det gäller politiken når det långt.