Återföreningen: succén är mer slående än klyftorna

Det är fascinerande hur svårt en del har att glädja sig över DDR-statens sammanbrott och Tysklands återförening i en fri förbundsrepublik. Stefan Jonsson i dagens DN ger visserligen en oväntad blomma till Ronald Reagan för hans insats i befrielsearbetet. Men Jonsson kan inte låta bli att beklaga sig över att det inte blev något av med vissa dissidentkretsars idéer om ”egendomspluralism och rätten till arbete” i en ny grundlag utan att östtyskarna fick hålla till godo med den federala Grundgesetz från 1949. Som social motgång tror jag trots allt att detta måste vara en av de mer uthärdliga.

Den kvardröjande klyftan mellan väst och öst är ett kärt tema på många håll, och det är klart att en sådan existerar. Medelinkomsterna är lägre i öst och arbetslösheten högre, men hur konstigt är egentligen det? DDR var trots allt en kommunistisk planekonomi i fyra decennier, och ett sådant förstörelseverk gör man inte ogjort i första taget.

Fast. Numera skiljer det bara några tusen euro/år när man jämför BNP/capita i de fattigare förbundsstaterna i väst med de som går bäst i öst. Enligt SvD Näringsliv i går ligger Schleswig-Holstein och Niedersachsen på EUR 26 000 respektive 27 000 per år och person, medan Sachsen-Anhalt ligger och Sachsen ligger runt 22 500. Skillnaden är därmed betydligt större mellan de sydtyska förbundsländerna och de mindre framgångsrika i norr – inom gamla Västtyskland – än vad de är mellan öst och väst.

Vad gäller infrastrukturen är det både och. I somras besökte vi Thüringen, Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern i gamla öst, och det slående är hur allt som är några decennier gammalt ser sjavigt ut medan det nya är nyaste nytt. I Halle och Eisenach körde vi på trånga gator genom nedslitna kvarter men ute på åkrarna står ståtliga vindkraftsparker – och i Wismar uppe vid Östersjökusten var stadskärnan upputsad till fornstor glans. Där hade även det gamla tagits väl om hand. I småstäderna och byarna varierar det stort från ort till ort, kanske beroende på om det funnits hemvändare med resurser som satsat och investerat.

Den som ser skillnaderna och skakar bekymrat på huvudet gör klokt i att också ställa sig frågan: Hur hade Östtyskland sett ut i dag och vilken hade BNP/capita farit – om Muren stått kvar?

Och friheten låter sig inte mätas i pengar.