Kan den riktiga Mona Sahlin resa sig upp?

Det är tvära kast i buden från Mona Sahlin. I dagens krönika tar jag upp den mystiskt nymarxistiska syn på vinst i välfärdsföretagande som hon gav uttryck för i sitt sommartal i Nacka för några veckor sedan (och som uttryckts ännu tydligare av Carin Jämtin och ett antal andra S-debattörer). Då angrep hon vinster i vård och utbildning och målade ut dem som något som sker på patienters och elevers bekostnad: ”Skattepengar avsedda för sjukvård och skola ska användas till sjukvård och skola. Inget annat duger.”

Men i går tycks hon ha sagt något annat, när hon talade inför det socialdemokratiska förtroenderådet. Då var det OK med vinster under förutsättning att de har uppstått i verksamheter som håller hög kvalitet och inte har kommit till genom alltför generösa avknoppningar. Som socialdemokraten Hans Dahlgren, i dag näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, påpekar på Newsmill är patienter och anställda i och för sig mer nöjda med kvaliteten inom privat vård än inom offentlig, men den nya linjen från Sahlin är klart mer tilltalande än den förra.

Frågan är vad som gäller framöver. Kommer den riktiga Mona Sahlin att ställa sig upp, vad tycker hon egentligen och, framför allt, vad tycker S-kongressen som ska ta ställning tlll mängder med vinstkritiska motioner i månadsskiftet oktober/november?

Och, ja, tyvärr: Hur högt smäller sedan detta när Socialdemokraterna ska komma överens med Lars Ohly och de andra gammelmarxisterna i Vänsterpartiet?

Jag ser att den flitige S-bloggaren Peter Andersson redan är urtrött på att få frågor om Vänsterpartiet varenda gång som Socialdemokraternas politik diskuteras. Det kan jag förstå, allra helst som många socialdemokrater intar en mycket mer valfrihetsvänlig hållning. Men när nu Vänsterpartiet ska ingå i det rödgröna regeringsalternativet kan det inte gärna bli på något annat sätt.