Tänk djärvare om större pluralism

Det spritter inte precis av entusiasm om förslaget till avdragsrätt för gåvor, som finansministern fick på sitt bord strax före
midsommar. Redan namnet Gåvoincitamentsutredningen ger en vink om att det inte väntas några
muntrationer och i analysen dominerar problemen stort över poängerna. Dels
finns det risk för fusk, dels blir skattesystemet mindre rätlinjigt. Ingen blir
förvånad när utredaren Hases Per Sjöblom på sista raden ger sig egen mening
till känna: ”Sammantaget avråder jag från lagstiftning.”

Fast som lojal ämbetsman har han satt sig över sin egen
skepsis och levererar ett förslag. Det innebär att gåvor till välgörenhet och
forskning ska kunna bli avdragsgilla för både privatpersoner och företag. Som
enskild medborgare ska man få en skattereduktion med 26,3 procent av gåvors
värde upp till knappt 27 000 kronor per år. Största möjliga skatteminskning
blir därmed 7 000 kronor. Företag ska kunna få skatten sänkt med upp till 35
000 kronor. Sammantaget räknar Sjöblom med att givandet kan komma att öka med
800 miljoner kronor per år. Han föreslår att staten ska kompensera sig för
skattebortfallet genom att försämra avdragen för inkomstens förvärvande.

Sjöblom har rätt i att skattesystemet blir krångligare om vi
får avdragsrätt för gåvor. Men mot bakgrund av de nya avdragen för hushållsnära
tjänster, de differentierade arbetsgivaravgifterna och det allt annat än
lättöverskådliga jobbskatteavdraget tycks det mig inte så farligt med ännu en
särlösning. Allra helst inte när syftet är att öka pluralismen och främja ett
starkare civilsamhälle.

Det är ju inte heller så att Sverige är på väg att göra sig
unikt genom att införa skattelättnader för gåvor; tvärtom är det unikt att inte
ha något sådant system. Vi hör mycket om USA och filantropi, men även i Europa
är det snarare regel än undantag med skattestimulanser och det inkluderar våra
nordiska grannländer. I Norge finns till och med ett system med
”gåvoförstärkning”, som innebär att staten bidrar med 25 procent extra när det
ges stora privatgåvor till grundforskning.

Det allra bästa vore förstås om skattetrycket vore så lågt
och civilsamhället så rikt att det inte behövdes några särskilda
”gåvoincitament”. Då skulle man till exempel slippa de registreringar av gåvor
som måste ske i ett avdragssystem. Men nu ser verkligheten annorlunda ut och då
är skattereduktion en viktig förbättring. Det har varit för mycket fokus på
stat och marknad i den svenska debatten; det behövs fördjupad förståelse av hur
mycket som fristående, ideell verksamhet kan betyda.

Att utredningen är klar betyder inte att lagstiftningen är
på plats. Det finns uppenbarligen stor skepsis inom finansdepartementet, och
det är risk för att man ännu en gång vattnar ur en bra borgerlig idé till
oigenkännelighet. Värderingsburna reformförslag har det tufft i en mangling som
ogärna tar andra hänsyn än tillväxt och pengar till statskassan. Det behövs
uthållig opinionsbildning i frågan om det ska bli något av.

För vad som behövs är en bättre lag än den Sjöblom föreslår. Dels har han satt
beloppsgränserna väldigt lågt. Dels vill han bara gynna gåvor till välgörenhet
och forskning, inte till konst, kultur och religion. Det är att snöpa reformen
innan den har ägt rum – och dessutom innebär det en statlig styrning av
frivilligsektorn som går rakt på tvärs mot den mångfaldsidé som finns i botten.