Ett bakslag för de stora taktikerna

Strax efter klockan nio i går morse skickade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ut valrörelsens sista nyhetsbrev. En kampanjdag var kvar, och valarbetarna skulle manas till en sista kraftansträngning.

Vad fick de då höra att valet handlade om? Jo i tur och ordning: Slå vakt om de stränga reglerna för statsfinanserna i EU:s medlemsländer. Behovet av en europeisk finansinspektion. Bekämpande av dåligt konstruerade bonussystem.

Jag vet inte hur moderata valarbetare reagerade när dessa teknokratiska budskap damp ned i mejlboxen, men väljarna reagerade med behärskning.

Moderaterna fick till sist 18,8 procent av rösterna. Det är nästan samma resultat som för fem år sedan, och det är nästan samma besvikelse för partiet.

EU-valet är ett typiskt mobiliseringsval, som avgörs av att man får sina sympatisörer att gå och rösta. Men många med borgerliga värderingar har inte låtit sig mobiliseras av M.

De har inte låtit sig charmas av en valkampanj vars huvudbudskap var att andra EU-länder ska undvika budgetunderskott. De har inte blivit imponerade av Moderaternas försök att framstå som den svenska arbetmarknadsmodellens mest hängivna försvarare.

Vad vill vi med Europa utöver att det inte ska göra av med för mycket pengar? Den frågan har Moderaterna inte besvarat på ett tillfredsställande sätt, och det har fått många väljare att stanna hemma eller söka sig till partier som vill och vågar mer.

Det är en viktig signal inför nästa års riksdagsval. Vad vill vi med Sverige? Vad syftar den borgerliga regeringspolitiken till egentligen? Utan svar på de frågorna kan även det valresultatet bli en kalldusch för ­Moderaterna – och därmed för hela Alliansen, eftersom man söker förnyat förtroende tillsammans.

I EU-valet hade åtminstone andra partier möjlighet att ta ut svängarna när M höll tillbaka. KD använde sin frihet till ett hopplöst återfall i KDS-politik. Men Folkpartiet gick riktigt bra: klart bättre än i förra EU-valet och mycket bättre än i de allmänna väljarbarometrarna.

FP är tydligt med sitt stöd för ett fördjupat EU-samarbete. Budskapet har plus och minus, men man visar vad man står för. Dessutom har man i Marit Paulsen valets enda riktiga röstmagnet, dvs en kandidat som inte bara lockar röster till sig själv utan också till sitt parti.

Självförtroendet under kampanjen kunde hos FP växlas in i framgångsglädje under valvakan. Detsamma gäller de idéburna partierna MP och Piratpartiet.

Det blev dystrare hos de försiktiga taktikerna i M – och S. Socialdemokraterna gick precis lika dåligt som 2004. De rödgröna gick totalt sett klart bakåt. Att Mona Sahlin talar om framgång är en gåta. Årets EU-val blev ett bakslag för de ljumma. Det är värt en tanke eller två.