Ett bakslag för de stora taktikerna

Strax efter klockan nio i morse skickade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ut valrörelsens sista nyhetsbrev. En kampanjdag var kvar, och valarbetarna skulle manas till en sista kraftansträngning.

Vad fick de då höra att valet handlade om? Jo i tur och ordning: Slå vakt om de stränga reglerna för statsfinanserna i EU:s medlemsländer. Behovet av en europeisk finansinspektion. Bekämpande av dåligt konstruerade bonussystem.

Jag vet inte hur moderata valarbetare reagerade när detta teknokratiska budskap damp ned i mejlboxen, men klockan nio i kväll gav SVT:s vallokalsundersökning (Valu) besked om hur väljarna reagerat. De slog inte frivolter av förtjusning. Än värre var det i prognosen kl 22.

Enligt Valu får Moderaterna 18,5 procent av rösterna. Det är nästan precis samma resultat som i EU-valet för fem år sedan, och det är nästan precis samma besvikelse för partiet. Regeringsinnehavet och det allmänna förtroendet för Fredrik Reinfeldt har inte räckt till.

Väljarna har inte låtit sig charmas av en valkampanj där Moderaterna satsat stenhårt på att exportera sin inrikespolitiska sunda statsfinanser-linje till den europeiska marknaden. De har inte blivit imponerade av Moderaternas försök att framstå som den svenska arbetmarknadsmodellens mest hängivna försvarare.

Vad vill vi med Europa? Utöver att det inte ska göra av med för mycket pengar? Den frågan har Moderaterna inte besvarat på ett tillfredsställande sätt, och det har uppenbarligen fått många väljare att söka sig till partier som vill och vågar mer.

Det är en viktig signal inför nästa års riksdagsval. Vad vill vi med Sverige? Vad syftar den borgerliga regeringspolitiken till? Utan svar på de frågorna kan även det valresultatet bli en kalldusch för ­Moderaterna – och därmed för hela Alliansen, eftersom man söker förnyat förtroende tillsammans.

I EU-valet hade åtminstone andra partier möjlighet att ta ut svängarna när M höll tillbaka. KD använde den friheten till ett hopplöst återfall i KDS-politik. Men Folkpartiet gick bra: bättre än i förra EU-valet och mycket bättre än i de allmänna väljarbarometrarna.

FP är tydligt med sitt stöd för ett fördjupat EU-samarbete. Budskapet har plus och minus, men man visar vad man står för och att det inte är detsamma som alla andra. Dessutom har man i Marit Paulsen valets enda riktiga röstmagnet, dvs en kandidat som inte bara lockar röster till sig själv utan också till sitt parti.

Självförtroendet under kampanjen kunde hos FP växlas in i framgångsglädje under valvakan. Detsamma gäller de idéburna partierna MP och Piratpartiet.

Det var dystrare hos taktikerna i M – och S. Socialdemokraterna gick nästan lika dåligt som 2004. Årets EU-val blev ett bakslag för de ljumma. Se där något att suga på.