När jag träffade Margaret Thatcher

Under den fantastiska rubriken Blond on blonde skriver Boris Johnson om Margaret Thatcher i The Telegraph. Han konstaterar att hon 30 år efter sitt tillträde som premiärminister kan få människor att tugga fradga – men också att han inte är en av dem. Tvärtom menar han att hon stod för en alldeles nödvändig renovering av Storbritannien, för mot slutet av 1970-talet var landet helt på dekis: Industrin hade förvandlats till rena skämtet i händerna på likgiltigt management och militanta fackföreningar, och ”det var eviga strejker och tredagarsvecka och strömavbrott och över alltsammans hängde det kalla kriget.”

Som alternativ erbjöd hon framtidstro, sunt förnuft och respekt för den arbetande medelklassen: ”Individer kunde ta kontroll över sitt öde på ett nytt sätt. De var inte längre helt utlämnade till lokala myndigheter för sitt boende: de kunde köpa sina hem, och än i denna dag, som varje kampanjarbetare för tories kan berätta, finns det människor runt om i Storbritannien som alltid kommer att rösta konservativt i tacksamhet för bara den friheten. Hon gav folk självförtroende att köpa aktier, att starta egna företag och att röra sig framåt och uppåt i samhället – och det fanns mer social rörlighet under Margaret Thatcher än det har gjort sedan dess. Hon var en befriare och gav Labourpartiet en sådan intellektuell omgång att det till sist bytte namn.”

Det är inget dåligt eftermäle, allra helst inte när det levereras från en sådan fullblodshäcklare som Boris Johnson. Föreställ er vad han skulle skriva om Edward Heath.

Johnson skriver inte i vad mån han lärt känna Margaret Thatcher personligen eller hur ofta han haft tillfälle att resonera med henne, men några gånger måste det rimligen ha blivit. Själv kan jag stoltsera med att ha skakat hand med Falklandsöarnas befriare en enda gång. Det var i samband med en middag för Vaclav Klaus, som arrangerades av Institute for Economic Affairs i Westminster i London. (Jag tror att det var i samband med att Klaus höll IEA:s sjätte årliga Hayekföresläsning i juni 1997.)

Det är klart att man kände historiens vingslag, men jag minns Thatcher som ganska förströdd och distanserad. Jag talade om att jag var chef för en tankesmedja och det var information som hon tog emot med stor fattning. Hon berättade inte vad hon höll på med nuförtiden.

Nej, det är inte den korta utväxlingen av artighetsfraser med henne som jag kommer i håg bäst från denna ovanliga övning. Däremot minns jag hur sällskapet på 30-40 personer var mitt i färd med att sätta sig till bords när vi avbröts av dåvarande IEA-ordföranden Howard Rose, en äldre nationalekonom vars stränga uppenbarelse lede tankarna till William Gladstone, som med dånande stämma förklarade: ”I will say grace.”

Och så bad han bordsbönen medan gästerna antingen rätade på ryggen igen eller blev stående kvar i en märkligt hukande ställning, lite grand som ett startfält av marknadsliberala galoppryttare. Om Margaret Thatcher sträckte på sig eller halvsatt genom bönen vet jag inte, men jag vet vad jag tror. Sedan blev det bordeaux, stek och bönor. Det minns jag inte, men det vet jag ändå. Så var det i Westminster 1997, och om inte Gordon Brown har förbjudit det så är det så än i dag.