Men vänta, var det inte (nästan) nollränta som skapade krisen?

Riksbanken borde inte ha sänkt räntan.

Eller för att vara mer precis: Riksbanken borde inte ha försatt sig i en situation där det hade uppfattats som helt barockt att inte sänka räntan. Nu var det väl helt enkelt nödvändigt att skala av 50 punkter.

Visst kan man hävda att lågkonjunkturen och finanskrisen är så djupa att det är motiverat att ta till allt vad man har i form av penningpolitisk stimulans. Det finns bedömare på marknaden som gärna hade sett att man gått ännu längre. Det ser ju eländigt ut i industrin och det finns ingen risk för höjd inflation på kort sikt.

Men livet består ju inte bara av den korta sikten – och industrin kommer inte att få upp farten på grund av att reporäntan sänks. Det är helt andra saker, utanför Sveriges gränser, som behöver hända.

Men svenska konsumenter då? De kan ju få ännu lite mer över i plånboken efter att räntan är betald, så att de får råd att konsumera. Jo, det är möjligt. Men det är också möjligt att det de säger så här: ”En och en halv procent i ränta på huslånet, det är ju helt sjukt. Allt verkar jätteskakigt. Här gäller det att hålla i pengarna.”

Det har varit rätt sänka räntan rejält från höstens höga nivåer. Men ända ner till 0,5 procent? Jag tvivlar. Det finns en febrig vilja att häva krisen på en gång, meddetsamma, bums, nu, utan dröjsmål, som ligger bakom riksbankens beslut och mycket av kritiken av regeringens finanspolitik, som är mycket naturlig men som öppnar för nya obalanser.

Man ska förstås inte sitta på händerna under en kris, vare sig i riksbanksdirektioner eller regeringskanslier, men kanske måste man också visa en ödmjukhet inför hur fort det går att ställa allting till rätta!?

Billiga pengar skapade utlåningsbubblorna och är en avgörande förklaring till den nuvarande krisen. Vad finns att lära av det?