Från statskyrka till parti bland alla andra

Då och då ser man en socialdemokratisk ros som symbol i en dödsannons. Däremot har jag ännu inte sett någon ta farväl av liv och familj under en FP-blåklint, ett moderat-M eller ett vänsterpartistiskt V.

Det är bara Socialdemokraterna som har byggt upp sin Rörelse som en sorts samfund, i vars hägn man kan vandra från vaggan till graven. Junior hos Unga örnar, gymnasist i SSU, matkassar från Konsum, kollektivanställd och medlem i Metall, semester med Reso, föredrag hos PRO, till sista vilan i Fonus regi – så har det varit tänkt.

Den hårda maktkärnan är pakten mellan LO och Partiet. Facket har levererat medlemmar (långt fram i tiden genom kollektivanslutning), valarbetare och pengar till Partiet. Partiet har levererat lagstiftning som gör det till ett måste med fackligt medlemskap.

Borgerliga och kommunistiska arbetare har tvingats finansiera politiska motståndare med sina medlemsavgifter. Med tiden har det blivit alltmer orimligt. På 1960-talet röstade mer än 80 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna. I valet 2006 var andelen nere i 52 procent. Hälften av LO-medlemmarna betalar alltså den andra hälftens valkampanj. Det gör dem varken stolta eller nöjda.

De senaste dagarna har erbjudit ett märkvärdigt skådespel. Partiledaren Mona Sahlin tycker att fackföreningsledaren Wanja Lundby-Wedin har blivit en politisk belastning. Därför uppmanar hon henne att avgå – men inte från Partiets verkställande utskott utan från ett försäkringsbolag, där LO har starka intressen. Det är upp-och-ned-vända världen.

Men det är ändå inte så konstigt. Vad vi bevittnar är ännu ett förvirrat och smärtsamt skede i den långsamma sekulariseringen av Rörelsen.

På många andra områden har samfundstanken kollapsat sedan länge. Under tryck av internationalisering, välstånd och individualiering har de gamla ambitionerna blivit orimliga och förlegade. Det finns bara en handfull unga kvar i SSU. A-pressen kör sina drev i de sälla jaktmarkerna. Kvittosamlandet på Konsum har blivit shopping på Coop Forum.

Det mest epokgörande beslutet hittills kom i höstas, när det socialdemokratiska samfundet gav upp anspråken på att fungera som heltäckande statskyrka. Vi klarar inte skivan på egen hand, sade Mona Sahlin och hennes partiledning; vi måste gå fram tillsammans med andra partier.

I mer än tjugo år har Socialdemokraterna varit på väg att ömsa skinn och utvecklas från samhällsbärande Maktapparat till ett parti bland alla andra. Men det finns några etapper kvar. Banden mellan Partiet och statsförvaltningen är fortfarande starkt, men skulle det bli en valförlust 2010 lär mycket av det förändras.

Och så är det LO.

Ännu är varken S eller LO redo att skiljas som vänner och ta steget ut i den värld (där alla andra finns) där samarbeten skiftar över tid och åsikterna är det viktiga. Danska LO tog steget 2003, men den svenska Rörelsen våndas inför att följa efter. Man oroar sig för ekonomi och mobilisering.

Men som de senaste dagarna visat ska man nog oroa sig mer för något annat: att människor tycker att man har blivit kvar på en annan planet.