M större än S: Se nu till att bilda borgerlig valallians!

Väljarna delar ut en stjärnsmäll till socialdemokratin i dagens mätning från Demoskop. Partiet faller som en sten med 8,6 procentenheter och upphör att vara största parti. Samtidigt stiger moderaterna som en raket från 26,5 till 35,5 procent. Samma vecka som finansminister Anders Borg lägger en av de dystraste ekonomiska prognoserna i svenskt mannaminne strömmar väljarna till hans parti.

Svenska kronan är inget att hålla i handen i dessa dagar, men finansministern och Fredrik Reinfeldt har ändå lyckats spara ihop ansenliga högar av hårdvaluta: förtroende. De har hanterat finanskrisen och lågkonjunkturen med lugn, strategi och pragmatism.

För det första har penning- och kreditpolitiken fungerat. Regeringen var snabbt ute med insatser för att trygga kreditförsörjningen i banksystemet. Utan krediter kan inget modernt näringsliv fungera. Det har klankats mycket på att bankerna inte gått med i garantiprogrammet, men redan dess existens har haft stor betydelse för att skapa lugn och stabilitet. I penningpolitiken har regeringen fått god hjälp av Riksbanken, som prompt tagit ned räntorna till en rimlig nivå.

För det andra fick statsbudgeten för 2009 ännu bättre profil än man kunde förutse när den lades. Där finns inkomstskattesänkningar och satsningar på forskning och infrastruktur. Utan jobbavdraget i tre steg skulle svenska folket med all sannolikhet ha stramat åt sin privatekonomi ännu mer.

För det tredje har regeringen avstått från varvsstöd och andra äventyr av 1970-talsmodell. Det fordonspaket som lades var politiskt nödvändigt och försett med en vettig profil. Det handlade inte i någon större utsträckning om subventioner utan om garantier och forskningsfrämjande åtgärder. Regeringen har varit kärv i beskeden om att det inte kan bli aktuellt med gammal industristödspolitik och svenska folket har accepterat att det är nya tider. Skönt att veta att statsledningen står fast och inte springer runt i cirkel och skriker ”gör något” som oppositionen.

När denna stramhet nu jämförs med vad som händer till vänster i politiken utfaller jämförelsen inte till vänsterns fördel.

Mona Sahlin har inte den tyngd och trovärdighet som krisen kräver och kretsen kring henne väger för lätt. Sven-Erik Österberg är den ende som känns lugn och förtroendeingivande, men han får spela andrafiolen bakom Thomas Östros, som låter alltmer som en dogmatisk docent. Man måste vara en rätt väl inrökt partigängare för att tro att S kan navigera skickligare genom krisen än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Till detta kommer den absurt usla tajmningen i lanseringen av det rödgröna samarbetet. Just i den stund när förtroende och allvar är vad väljarna söker, tar Mona Sahlin upp Miljöpartiet och Vänterpartiet på scen. ”Det är jättekris, kära folk, och jag erbjuder er …. (trumvivel) … Lars Ohly!” Vi vet ju att detta inte var Mona Sahlins vilja, men hur tänkte hennes partikamrater som tvingade fram beslutet? Vad svenska folket mer än nånting annat längtar efter i denna svåra sund är en rejäl dos kommunism!? Hösten 2008 kommer att användasi statsvetenskapen under lång tid framöver som exempel på den perfekta tankevurpan.

Och, som lök på laxen, mitt under Demoskops mätperiod, kom historien med Wanja Lundby-Wedin och hennes 24 styrelseposter, pensionsbeslut, löneförhöjningar strax före pension, Folksaminsatser osv. De som hade hoppats att åtminstone LO-ledaren skulle kunna ge Mona Sahlin lite draghjälp har nu fått ett tufft besked: Visst kan hon hjälpa till att dra – men inte framåt.

Fast visst finns lite smolk i en borgerliga glädjebägaren. Opinionsmätningen är strålande nyheter för Moderaterna och regeringen men inte för alla allianspartier. Centern backar med 2,6 procentenheter till 3,4 procent. Kd ligger strax ovanför men under fyraprocentsspärren. Bäggedera lär förändras den dag det blir skarp valrörelse, men M-dominansen ger slagsida åt Alliansens skuta.

Det behövs många åtgärder för att komma tillrätta med saken men en är uppenbar: Bilda valallians! Gå fram under gemensam beteckning. Manifestera den starka enigheten – och passa samtidigt på att göra hela diskussionen om bortkastade röster irrelevant!