Var är poesin, Jan Björklund?

Medan jag läser om London och G20 råkar jag på en två veckor gammal kolumn av Boris Johnson, Londons fenomenale borgmästare, i The Telegraph. Han skriver om skolor och utbildning och har en enkel idé, En skola är bra när den lär ut något bra. Och vad är bra? Poesi!

Och man ska lära sig den utantill:

En dikt kan hålla dig i gång när du kör på en ensam motorväg, eller när du har fastnat på någon svinkall avsats i Alperna, eller när du är håller på med vilken slitsam och repetitiv fysiskt aktivitet det än vara månde, och behöver behålla koncentrationen. När en katastrof drabbar dig, eller när du känner dig ovanligt uppåt – eller när du uppfylls av vilken mänsklig känsla som helst – är det slående hur ofta en rad eller fras simmar upp till ytan och hjälper dig att artikulera dina känslor, intensifierar dem eller tröstar.

Han fortsätter:

Vilken är poängen med utbildning, vilken är poängen med civilisation, vilken är poängen med vårt oupplysta, pengalystna släkte, och vilken är poängen med konservatismen, om vi inte inpräntar de mest ärofulla delarna av deras arv i våra barn? ”Vad ska vi bevara?” frågade Disraeli. Svaret är enkelt: Poesi.

Jan Björklund, vad väntar du på!?