De rödgröna är rena katastrofen för Socialdemokraterna

Det är krut i Sifos marsmätning. Alliansen mer än halverar avståndet till de rödgröna; det är nu nere i 3,3 procentenheter. Moderaterna tar ett jättekliv framåt; de ökar med 4,9 procentenheter till 31,1 procent. Det är det största stödet som Moderaterna har fått på mer än ett decennium. Ledarskapet genom krisen ger bra betalt.

Molnet på allianshimlen är att de tre mindre partierna trampar vatten eller värre. Fp backar mer än två procentenheter i mars, och kristdemokraterna går tillbaka till 3,3 procent. Det senare är inom den statistiska felmarginalen, men människor är människor och det lär knappast vara bra för moralen. Maud Olofsson, som synts mest i krisdiskussionen av trion Olofsson, Björklund, Hägglund, kommer bäst ut i mätningen i dag. Genom att vara stram och korrekt i relationerna med bilindustrin visar man integritet och får en politisk belöning; Sverige har förändrats en hel del sedan 1970-talet….

Alliansen behöver visa upp sig i hela sin bredd, så att även Hägglund och Björklund kommer in i matchen. Visst kan de se fram mot valrörelser där detta ordnar sig med viss automatik, och jag tror inte att Hägglund behöver vara så orolig över fyraprocentsspärren. Men svaga siffror och spekulationer i debatten kan leda till krav på mer soloåkning, så man ska inte bagatellisera det låga stödet alltför mycket.

Det gäller till exempel för fp och kd att ta vara på Europavalrörelsen. Den klarar inte skivan, men den kan ge lite draghjälp på vägen. Delegera den inte till toppkandidaterna utan se till att även partiledarna är med och tar plats.

Här kommer siffrorna:

mars feb

Alliansen 46,3 44,1

De rödgröna 49,6 51,2

Moderaterna 31,1 26,2

Folkpartiet 5,6 7,7

Centern 6,3 5,9

Kristdem 3,3 4,3

Socdem 37,5 37,9

MP 6,6 7,7

Vänstern 5,5 5,6

Sverigedem 2,8 3,5

Så här litet har inte avståndet mellan blocken varit sedan oktober 2006, när det var regeringsbildning och ministertrubbel. Redan i november 2006 hade avståndet stuckit iväg till 7,4 procentenheter i vänsterns favör (51,2 – 43,8) och när det var som värst nu i början av hösten var det ju uppe i nästan 15 procentenheter. Hos DN/Synovate var det uppe i nästan tjugo.

I dagens söndagskrönika skriver jag om orsakerna till Alliansen har tagit sig i kapp. Jag ser tre huvudskäl.

1. Man har slutat att plåga sina egna med angrepp på försvaret, förbud mot privata försäkringar och ljumhet inför fackligt maktspråk som i fallet Wild’n’Fresh. Man har insett att även kärnväljare kan sätta sig på soffan och tappa lusten att tala väl om en borgerlig regering.

2. Man har skött krishanteringen utmärkt. Självklart kan man ha synpunkter på alla enskilda beslut sedan september. Borde det inte komma en allmän bankgaranti i stället för denna utdragna katt-och-råtta-lek med bankerna? Borde man inte göra det lättare för småföretag att behålla folk genom att sänka deras arbetsgivaravgifter? Borde inte företagen få ännu längre anstånd med att betala sina skatter? Osv. Men helheten har signalerat lugn och målmedvetenhet. Man har varit stram och korrekt i frågor om industristöd, och man har inte börjat att ösa ut pengar på stimulansåtgärder med tveksam effekt. (Jag tycker att ett antal ekonomer borde vara tydligare med hur sänkt moms eller höjda studiebidrag i Sverige ska kompensera för bortfallet på exportmarknaden för svensk verkstadsindustri.)

3. Med nästan kuslig tajming har krisen i världsekonomin inträffat samtidigt som Socialdemokraterna har gått in i en djup identitetskris. Samarbetet med MP, som Mona Sahlin ville ha, blev hastigt och olustigt ett trepartismarbete med MP och V, som hon inte ville ha – och som skapar enormt plågsamma låsningar för S.

Även i ett tvåsamarbete med MP hade det varit möjligt för S att agera självständigt efter regeringens energiuppgörelse och hålla öppet för olika handlingsvägar. Men med V ombord är man plötsligt ett block som ska hålla samman i samma utsträckning som Alliansen, vilket ger Vänsterpartiet vetorätt visavi hela den socialdemokratiska förnyelsen.

Mona Sahlin hade en försiktig men dock liberalisering, eller vad man ska kalla det, av Socialdemokraterna på gång. Nu är trovärdigheten för det projektet raserad, och Mona Sahlins kvarvarande politiska hopp är att krisen ska bli så djup att det helt enkelt inte spelar någon roll hur omdömesgillt som regeringen navigerar. För det är oerhört svårt att se hur de rödgröna ska kunna vinna på egen kraft.

Sven Otto Littorin har talat om 2009 som ett ”skitår” för ekonomin. Jag börjar tro att det även kan bli ett politiskt skitår – för Mona Sahlin.