Borg hamnar snett om arbetsrätten

Anders Borg och krisen, ja. Den ekonomiska politiken sköter han mycket bra, men det är tråkigt med dessa låsningar som de nya moderaterna skaffat sig vad gäller arbetsmarknaden.

I Ekots lördagsintervju i går recenserar han de havererade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK och beklagar sig över att arbetsgivarna har fäst stor vikt vid arbetsrätten. De stora varslen och uppsägningarna under sedan krisen sköt fart bevisar ju att arbetsrätten är smidig och fungerar.

Nej, det gör de inte.

För det första skulle ett nytt huvudavtal gälla för lång tid framöver. Jämför med Satlsjöbadsavtalet som varit med sedan 1938. Det går inte att utforma det för den aktuta situation när förhandlingarna äger rum utan det måste hålla i både låg- och högkonjunktur. Och arbetsrätten är den fråga som framför allt små företag gång efter annan återkommer till när de får frågan vilka regelförbättringar som behövs i Sverige. Det är bra att Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen biter tillbaka rejält. Det här medallmän, svepande näringslivskritik är inget välkommet verktyg i regeringens arsenal. Det är fel i sak och det vrider samhällsklimatet åt vänster.

För det andra besvarar Anders Borg en kritik som inte har framförts. Ingen har mig veterligen hävdat att det är svårigheter med att göra tillräckligt stora uppsägningar som är problemet med Las. Problemet är turordningsreglerna, som gör att man som arbetsgivare inte har möjlighet att ge prioritet åt medarbetare med särskilt höga kunskaper eller särskilt stort engagemang. I ett storföretag kanske det reder sig ändå, men i de mindre företagen kan det bli katastrof om man kommer i uppsägningsläge och måste göra sig av med de viktigaste medarbetarna.

För det tredje är ett stort problem med Las att det skapar falsk trygghet och överdriven försiktighet hos medarbetarna. Många avstår från att byta jobb eftersom de är rädda att förlora sin plats i turordningslistan på ett företag där de jobbat länge. Men när uppsägningarna kommer kan man ändå bli av med jobbet i ett huj – och har man riktig otur kan platsen i turordningen visa sig värdelös, eftersom facket har gått med på att arbetsgivaren får göra undantag. Det är ju inte individen, utan facket, som har rättigheterna enligt lagen. Las skapar stelhet, eftersom människor klamrar sig fast vid en trygghet som ändå kan visa sig vara en fullständig chimär.

För det fjärde fungerar Las utestängande. Det blir en skarp gräns mellan insiders som finns i systemet och outsiders som inte kommit in och fått en hett efterlängtad fast anställning. Det är ingen slump att ungdomsarbetslösheten är så hög i Sverige och att det är så svårt för invandrare att ta sig i på jobbmarknaden.

För det femte så kan man tänka sig jobbtrygghet utan Las. Det är orealistiskt att tro att vi i ett steg ska gå från dagens system till ”hire and fire at will” av till exempel isländsk karaktär (även om det fungerar väldigt bra på Island). Men det finns fler alternativ än ett och noll. Man kan till exmepel tänka sig månatliga skattefria avsättningar enligt kollektivavtal eller individuellt som den enskilda har rätt att använda under en period mellan två arbeten. Det var väl om just sådant som Svenskt Näringsliv, LO och PTK skulle förhandla? Eller vad tror Anders Borg att hela huvudavtalsdiskussionen egentligen skulle handla om? Att allt ska se ut precis som i dag!?