PJ Anders Linder
Energifrågorna väcker inte samma heta intresse som Saab och Karolinska, men det blir allt tydligare att regeringens överenskommelse är politisk dynamit.
För det första läker den ett 30-årigt, ofta svårt infekterad sår inom borgerligheten. För det andra gör den frågan om energipolitisk splittring till en strikt rödgrön huvudvärk. När ledande LO-företrädare skriver om sina blivande koalitionspartner att de ”helt” saknar trovärdighet om industri och sysselsättning får man en föraning om vad som komma ska. För det tredje är det nu entydigt regeringen som ligger i fas med folkopinionen.
Det bekräftas avnya siffror från SOM-institutet som presenteras i dag (pdf). Institutet har långa tidsserier och kärnkraftsopinionen ser helt annorlunda ut i dag än för, säg, tio år sedan.
Andelen som vill snabbavveckla kärnkraften har fallit med cirka 50 procent från 17 till 9 procent av väljarna.
Andelen som vill fasa ut kärnkraften genom att köra befintliga reaktorer så länge de fungerar har också halverats: från 40 till 22 procent.
Andelen som vill förnya reaktorerna allteftersom de befintliga blir gamla har däremot ökat med femtio procent: från 21 till 30 procent.
Och allra häftigast är utvecklingen när det gäller dem som vill bygga ut kärnkraften i Sverige. De utgjorde 5 procent av väljarna 1998, i dag är de 21 procent: en ökning med cirka 150 procent.
Andelen väljare som vill ha kränkraft som en varaktig eller utbyggd del av svensk energiförsörjning låg 1998 under med 26-57 visavi dem som vill avveckla meddetsamma eller använda det vi ändå har tills det tar slut. I dag är förhållandet det rakt omvända: 51-31. Det är en remarkabel omsvängning.
Hur Socialdemokraterna ska balansera Metall/Pappers/kommunalfolk mot Miljöpartiet/Vänsterpartiet och folkopinionen mot avvecklingsivrarna ska bli utomordentligt intressant att se. Och i höst är det klimatmöte i Köpenhamn.