Om uttrar, Åsa-Nisse och von Humboldt

Grå februari utanför fönstret. Men det är Alla Hjärtans Dag, och även utanför det privata är livet faktiskt fullt av glädjeämnen:

Uttrarna blir fler runt Stockholm. Flest är de uppåt Norrtälje men även längre söderut i länet har chanserna ökat att få syn på en glad och pälsklädd kamrat som åker kana på magen. Allt blir inte sämre på planeten, trots naturfilmernas envetna mässande om människan som det värsta av alla odjur.

Enligt Aftonbladet ska Kjell Bergqvist spela titelrollen i en Åsa-Nissefilm, som kommer framåt nyår. Robert Gustafsson ska spela Klabbarparen. Jag tror det när jag ser det, men nyheten sätter onekligen fantasin i rörelse. Jag är född på citysaneringarnas och månfärdernas 1960-tal, men ända in i nästa decennium kunde det vara en fröjd med svartvit pilsnerfilm på tv på söndagseftermiddagarna. Hur ska man någonsin kunna få barn med evig direktaccess till DVD, Nickelodeon och Wii att inse tjusningen med Pensionat Paradiset eller Åsa-Nisse i raketform? Det godmodiga larvets vattenhål? Nu sätter jag mitt hopp till Firma Bergqvist och Gustafsson. Tur för dem att Harry Schein inte längre är ibland oss.

Häromdagen läste jag Lars Gustafssons recension av Daniel Kehlmanns Ruhm på Expressens kultursida och gav mig av till bokhandeln för att skaffa ett ex. Väl där hittade jag i stället Kehlmanns storsuccé Die Vermessung der Welt, som skam till sägandes gått mig spårlöst förbi. Men nu gläds jag desto mer åt en storartad berättelse om genierna von Humboldts och Gauss försök att ta kommandot över världen.