Löftesrika giftigheter om energidebattens varmluft

Den sorgliga dokusåpan ”Naturgas i öst” fortsätter i nya avsnitt.
Ryssland har stängt av gasen, sedan slagit på den – och nu stängt av
den igen. Det är Ukrainas fel, säger ryssarna. Och i Ukraina tycker
man: ja, gissa vad.

Energifrågan diskuteras allt oftare i perspektiv av klimatet och
CO2-utsläppen. Viktigt nog. Men glöm inte försörjningsfrågorna. Stora
delar av världens olje- och gastillgångar finns i politiskt instabila
områden och det finns starka skäl att minska beroendet av dem alldeles
oavsett hur det är med klimatet.

Aningslösheten i svensk energipolitik blir extra tydlig i detta ljus.
Vi har två av världens mest attraktiva energikällor – vattenkraft och
kärnkraft – som varken producerar CO2 eller måste hämtas på bråkiga
ställen. Men just dessa två ska inte få utvecklas mer. I stället talar
vi förhoppningsfullt om vind och sol, utan att få mer än bråkdelar av
vårt behov från dessa källor.

Jag var på pressträff hos Arenagruppen i eftermiddags. Där presenterade
s-debattören Per Åhlström sin nya bok om energipolitiken. Den heter Tänk kallt (Premiss, 2009). Åhlström talar klarspråk om verklighetsflykt i den rödgröna energipolitiken på ett uppfriskande sätt. I alla fall gjorde han det på pressträffen. Nu ska jag se om boken håller vad giftigheterna lovar.