Tre vinnare: Obama, McCain, Amerika (och därmed vi alla)

Den hör valnatten blev en vinnarnas natt:

1. Barack Obama har gjort en fantastisk prestation. En generation efter att segregationen avskaffades i södern når sonen till en invandrad, svart man ända fram till nationens högsta ämbete. Med bara några få års erfarenhet av nationell politik har Obama inte bara lyckats att skapa den bredaste valkampanj som USA kanske någonsin sett. Han har också lett den med sällsynt självdisciplin och charm. Efter år av gnällpolitik har han återuppfunnit den amerikanska optimismen. Och ovanpå allt detta har han besegrat först etablissemangskandidaten i sitt eget parti och sedan sin republikanska motståndare.

Hans acceptance speech blev ännu ett exempel på lysande talekonst, och nu är hans största utmaning de enorma förväntningar som han själv har lyckats väcka. ”Han kommer att betala mina amorteringar, han kommer att tanka min bil”, ropar en entusiastisk kvinna i ett filmklipp som snurrat runt på nätet. Riktigt så förhoppningsfulla är förstås inte de flesta av hans väljare, men det är klart att förhoppningarna är många och delvis motstridiga. För Obama har prövningarna bara börjat, men vilken start han har fått!

2. John McCain framstår som vinnare mitt i nederlagets stund. För ett år sedan var han fullständigt uträknad, men järnvilja och integritet gav honom ny plats i matchen och han erövrade mot alla odds sitt partis kandidatur.

Mot bakgrund av förutsättningarna – den republikanske presidenten och hans parti är genuint illa omtyckta, en stor majoritet av väljarna tycker att landet är på fel väg, det pågår två krig i fjärran land, det råder finanskris och han har haft en unikt briljant motståndare – måste McCains förlust ses som ett rätt enastående politiskt förtroende. Förlusten är klar, han ligger sex miljoner röster efter just nu, men de nationella totalsiffrorna är anständiga 52-47.

3. Den amerikanska demokratin har visat vilken oerhörd kraft den är mäktig. Valdeltagandet har skjutit i höjden. Pratet om en rasistisk ”Bradleyeffekt” har visat sig vara rena fantasierna. Etablissemangets kandidater förkastades av väljarna i en öppen primärvalsprocess. I stället valdes en invandrad man från en etnisk minoritet till nationens högsta ämbete. Två kandidater som utväxlat många hårda slag har i avgöranets ögonblick bara goda saker att säga om varandra. (När såg man senast den sortens generositet efter ett val här i Sverige? Efter riksdagsvalet 2006 ropade den förlorande statsministern att han älskar sitt parti; i Amerika hyllar förloraren sin besegrare och vice versa.)

Som bekant hade jag hellre sett John McCain som segrare i valet, men jag kan inte annat än beundra Barack Obamas prestation, och jag kan bara glädjas åt att antiamerikaner i alla läger kommer att stå i kö för att få tid hos närmsta krisgrupp. Vem ska de nu skylla allt världens onda på? (Jo, jag vet, det blir snart USA igen, men det kommer i alla fall att dröja ett tag.)

I natt har miljarder blickar riktats mot Amerika, och miljarder människor har mer eller mindre motvilligt imponerats av vad de fått se. Det gör oss alla till vinnare.