Borgerlig självrannsakan: Var är brudarna?

På Smålandspostens ledarsida ger sig Elisabet Lann in i den intressanta diskussionen om borgerlighetens dåliga resultat bland kvinnliga, speciellt yngre, väljare. Det är knappast frånvaron av budskap om familj och hem som håller dem borta, menar hon i polemik med bl a Elise Claeson. Yngre kvinnor har lika mycket karriärfokus som yngre män. Däremot behövs det bättre matchning av kvinnliga förebilder inom borgerligheten.

Jag tror att det ligger mycket i det där med frånvaron av starka förebilder. Tag moderaterna som exempel. Partiet har två kvinnliga vice ordförande – Kristina Axén Olin och Gunilla Carlsson – men hur ofta har man ansträngt sig för att skapa plattformar för dem och ge dem chans att uppträda som ledare på nationell nivå?

Däremot är jag inte säker på att det hänger ihop när Lann avfärdar familj och hem i samma veva som hon efterlyser borgerligt kvinnligt ledarskap om omsorg och miljö. Låt gå för att det vore missriktat både ideologiskt och taktiskt med budskap om återgång till 50-talets kärnfamilj, men det finns ändå utrymme för mycket mer uppskattning av det privata, ömsesidiga och nära i den borgerliga politikens värderingsdiskussioner.

En kombination av ökad välfärdsstat och ökad köpkraft är den vision som dominerat fullständigt i politiken under lång tid. Men andra idéer är möjliga.