För få frågesvar och för många stolar hos Johan Norberg

Martin Wolf – Johan Norberg 1-0 skrev jag här på bloggen i går, och Johan Norberg är inte sen att replikera.

Det handlar om den amerikanska administrationens krispaket och att det fick nobben i representanthuset i måndags. Jag vände mig mot en artikel av Johan i Expressen, vars budskap sammanfattas i dess sista mening: ”Det bästa USA:s kongress har gjort för att minska riskerna för en upprepning av misstagen var att säga nej till [paketet].”

Jag tycker då, och i bloggposten lutade jag mig mot Financial Times Martin Wolf, att Johan bortser från de praktiska konsekvenserna av ett nej. Han har fullständdigt rätt i att offentliga beslut, både i kongressen och centralbanken, har bjudit upp till den ansvarslösa utlåning som satt fart på krisen, men måste staten avstå från att agera halvbra i dag därför att man agerade dumt i går?

Skillnaden mellan en kris i varvsindustrin och en kris i det finansiella systemet är ju att det senare är så fint spunnet mellan hundratals länder, miljoner företag och miljarder individer. När en aktör drabbas, drabbas många med den. Om förtroendet går genom golvet och bankerna slutar låna ut pengar till kunder – och varandra – kan massor av småföretag och privatpersoner få lida stort utan egen förskyllan. Är detta bättre än att staten häller smörjolja i systemet och håller det i gång? Och är det rimligt att tro att ruinerade individer och företagare fylls av entusiasm för den oreglerade kapitalismen om en passiv stat medvetet låter hela det finansiella systemet gå i stå med massvis av konkurser, hög arbetslöshet och ännu fler förlorade hem som resultat?

1930 reagerade kongressen idiotiskt på krisen genom att rösta igenom strafftullar på import och sätta i gång ett handelskrig med omvärlden. Tror man att risken för nyprotektionism ökar eller minskar i USA om landet drabbas av generalkris för tusentals företag – och har fackföreningssponsrade personer vid makten i såväl senat och representanthus som Vita huset?

Johan låter tyvärr de där frågorna ligga.

Han skriver på bloggen att man kunde ha lagt fram ett annatoch bättre paket (fast det gjorde han inte i Expressenartikeln jag polemiserade emot), och det är klart att man kunde ha gjort. Men jag är inte så säker på att vare sig avskaffad bolagsskatt eller sänkta styrräntor skulle ha haft det snabba (eller gynnsamma) genomslag som man behöver.

Vi ska inte ryckas med och fatta ett beslut bara för att det finns ett förslag till beslut att fatta, skriver också Johan och citerar Yes, Prime Minister. Beslutsfattarna i USA må vara stressade men i stället för att ”ryckas med” ska ”vi … ta oss tiden att sätta oss in i förslag och fundera över vilka effekter de får på dagens ekonomi och morgondagens incitament”.

Det där är att försöka sitta på två stolar på en gång: att vara teoretiker i bloggen och praktiker i tidningen. För budskapet i Expressen var inte bara att paketet till kongressen var dåligt utan att det var en välgärning att det inte antogs, och det betyder i klartext att det är bättre med inget paket alls än med det otillfredsställande paket som fanns att rösta om. Men det är inte att avstå från att ”ryckas med” utan det är just att ryckas med – och enligt min uppfattning på fel sida.

Nu har senaten röstat ja – efter att ha stoppat in ännu mer mystiska saker i paketet. Det hade kanske inte varit så dumt med ett ja i representanthuset i måndags, trots allt? Även om den perfekta insatser skulle sett annorlunda ut.