Kommentar av Mikael Odenberg: Fokus har struntat i min dementi

Mikael Odenberg har reagerat på min bloggpost om Fokus/FRA från i går. Han skriver bland annat att Fokus’ Anita Kratz har utelämnat hans dementi av uppgiften att han skulle ha lurat partiledarna genom att lova att socialdemokraterna var med på vagnen. Hela mejlet lyder så här:

Hej,

Svaret på din undran över hur jag reagerar på Fokus-artikelns beskrivning av förloppet i dess helhet är att jag inte är imponerad av skildringen. Några omedelbara kommentarer är följande.

1) Beskrivningen av hur en av finansdepartementets tjänstemän upprörs över ”underminerade samrådsformer” och hur en av justitiedepartementets dito klagar på att försvarsdepartementet skulle ”kuppa igenom det i tysthet” för mina tankar till TV-serien ”Yes Minister”. Normalt sker inte s.k. delning i regeringskansliet förrän vidi (godkännande) föreligger från alla departement och enheter som deltar i ett ärendes beredning. Lagrådsremissen om FRA delades dock trots att justitiedepartementet inte hade lämnat ett sådant vidi. Det i sin tur berodde på att regeringen i allmän beredning redan hade dömt av den väl kända tvist mellan Fö och Ju som vi det laget pågått i åratal. Det intressanta i de tjänstemannareaktioner som Fokus beskriver anser jag vara den självklarhet med vilken dessa tjänstemän anser att regeringskansliet eller delar av det ska ha vetorätt. I min värld utgår dock inte all offentlig makt från den statliga byråkratin. Det är en rimlig ordning att det är regeringen och inte regeringskansliet som styr riket.

2) Det har förekommit förr att man beskriver Ingvar Åkesson och tjänstemän vid försvarsdepartementet som spelare och aktivister som föst aningslösa politiker framför sig. Jag kan lugnt säga att det fanns inga departementstjänstemän i Försvarsdepartementet som på eget bevåg satte sig vid datorerna och författade lagrådsremisser eller argumentationspromemorior åt mig. Jag mötte tvärtom, vid min ankomst, ett ganska stukat departement, märkt av bråken med justitiedepartementet. Jag agerade för att sätta fart på arbetet igen och det gjorde jag inte därför att det var en pojkdröm , utan därför att jag redan vid mitt tillträde var inloggad på frågan och ansåg – och alltjämt anser – att detta handlar om viktiga nationella säkerhetsintressen.

3) Jag ansåg att lagrådsremissen hade ett värde i sig; ’OK. Justitiedepartementet och Säpo säger att vårt lagförslag är förfärligt och allmänt oanständigt. Jag håller inte med. Låt oss gå till Lagrådet så får vi se…”. Däremot kan jag alldeles bestämt dementera att jag skulle ha ”lurat” partiledarna/inre kabinettet eller ”sålt in” lagrådsremissen genom att påstå att socialdemokraterna lovat stödja regeringen. Jag har också gjort denna dementi vid det enda samtal jag haft med Fokus-artikelns författare (Anita Kratz). En journalist skriver vad hon själv vill men det är självklart att jag är mycket besviken över att hon kolporterar ut ett felaktigt påstående och framför allt är över att hon inte med ett ord nämner min uttryckliga dementi. Min arbetsmetod är inte att lura omgivningen att fatta vissa beslut genom att ljuga för dem. Det har jag inte gjort den här gången heller. Självfallet var partiledarna informerade om min ambition att få med (s) och om arbetet för att åstadkomma detta (f ö bekräftat av dåvarande (s)-gruppledaren Britt Bohlin i Rapports dokumentär) men aldrig någonsin har jag påstått att saken redan skulle vara i hamn. Därtill faller ett sådant påstående i detta stadium på sin egen orimlighet. Även om socialdemokraterna skulle vara intresserade av en uppgörelse så är det självklart att de inte kan binda sig för det redan före en lagrådsremiss. Det vore ju närmast idiotiskt – och socialdemokraterna är inte idiotiska.

/MOD