Svag statsrådsberedning roten till mycket ont

Regeringen sitter i klistret om FRA därför att de blev lurade av socialdemokraterna. Det är slutsatsen av ett utomordentligt läsvärt reportage i dagens Fokus, signerat Torbjörn Nilsson och Anita Kratz.

Enligt artikeln gav Mikael Odenberg de fyra borgerliga partiledarna besked om att socialdemokraterna skulle stötta FRA-lagen i riksdagen, varefter frågan snabbt körde fast i statsrådsberedningens samordningskansli och skickades upp av Ulrica Schenström till ”det inre kabinettet” – som fattade beslut och låste fast sig om FRA i ett väldigt tidigt skede i processen. Försvarsdepartementet hade rundat justitiedepartementet och Beatrice Ask hade inte haft kraft att hålla emot. Och statsrådberedningen sade inte stopp och belägg. Varken lagråd eller riksdagsgrupper fick chans att ta ställning innan Fredrik Reinfeldt och hans tre kolleger slog klubban i bordet. När sedan Thomas Bodström lyckades vända Mona Sahlin och socialdemokraterna satt Alliansledningen med skägget i brevlådan.

Mikael Odenberg brukar ju inte vila på hanen när hans insatser i FRA-frågan kommer på tal. Fokus har talat med honom om hanteringen under hösten 2006, men det ska bli mycket intressant att se hur han reagerar på beskrivningen av förloppet i dess helhet.

En tanke med anledning av reportaget gäller statsrådsberedningens ställning under tiden fram till Ulrica Schenströms avgång. Det har man haft skäl att fundera på redan tidigare och då med anledning av att Anders Borgs fria tyglar. Finansdepartementets ekonomiska logik prövades inte nog mot den övergripande politiska logik som statsministerns kansli måste stå för, vilket ledde till en hel del av eländet i frågorna om sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring – och som ironiskt nog också blev orsaken till Mikael Odenbergs avgång.

För även Odenberg drog tydligen fördel av att sb inte hade kraft att stå starka, målmedvetna fackdepartement emot.

I dag ser det annorlunda ut – med Mikael Odenbergs statssekreterare HG Wessberg vid rodret i Fredrik Reinfeldts kansli. Sten Tolgfors skulle aldrig gå i land med någonting i stil med vad Odenberg/Wessberg en gång lyckades med, i fall det nu plötsligt skulle bli hans ambition.