Tre år mer i arbete: är det individens eller statens perspektiv?

Liberala Sydsvenskan nickar välvilligt till socialdemokraternas resonemang om att människor måste jobba tre år mer per person i genomsnitt om vi ska kunna finansiera välfärdsstaten.

Men här behövs ett perspektivskifte: att inte minst liberala röster ser samhället utifrån individens snarare än systemens perspektiv. I ett fritt samhälle är det inte staten som funderar ut hur länge människor ska jobba, utan arbetsinsatsen blir en effekt av vad man vill, måste och kan göra.

Man arbetar så länge man vill, dvs så länge man har ork och lust att göra instaser som anställd eller företagare. Det ställer krav på lagstiftare, avtalsslutande parter och arbetsgivare att undanröja hinder för människors arbetsinstaser. Det kan handla om allt från fixering vid heltidsarbete till lagen om anställningsskydd.

Ibland vill man inte arbeta men måste arbeta i alla fall, eftersom man har ansvar för att försörja sig själv och de sina. Staten måste ha ett rimligt, stramt regelverk som upprätthåller detta ansvar. I takt med förbättrad hälsa är det naturligt att den allmänna (men inte nödvändigtvis den privata) pensionsåldern stiger, och socialförsäkringssystemet måste utgå ifrån alla vuxna människors plikt att sörja för sin egen försörjning.

Men kan man inte arbeta – på grund av sjukdom eller arbetsskada eller av något annat skäl – ska man förstås få hjälp med sin försörjning på deltid eller i värsta fall heltid.

Att människor ska drivas att arbeta i syfte att finansiera höga offentliga utgifter är en politisk idé som de borgerliga inte bör komma överens om med någon, allra minst med sig själva.