Sverige 2008: arvet efter Nixon lever

Jag börjar närma mig slutet av dvd-boxen med första säsongen av Mad Men. Den är ett fantastiskt tidsdokument (tror i alla fall jag, som inte var med när det begav sig) och en nyttig påminnelse om att det där med feminismen inte är alldeles utan rimliga förklaringar.

En av intrigtrådarna gäller presidentvalet 1960. Reklambyrån där huvudpersonen Don Draper jobbar har engagerats av Nixonkampanjen och i det senaste avsnittet jag såg satt grabbarna på byrån och tittade på redan inspelad reklamfilm: Kennedys och Nixons.

Kennedy körde med teckningar, skyltar och en käck melodi om vilken trevlig och klok kille han är. Ohyggligt corny i vår tids ögon men livlig och med glimten i ögat i den tidens mediemiljö.

Sedan kom Nixonfilmen. Den börjar med en svartvit bild av kandidaten som tittar rakt in i kameran och säger: ”Jag vill tala med er om dollar och cent. ERA dollar och cent.” Och sedan berättar han att Kennedy vill öka de federala utgifterna med 1,8 miljarder och att detta inte kan innebära något annat än höjda skatter.

Och Don Draper säger: ”Stäng av!”

I stället för att berätta en historia om uppväxt, ansträngning och ambition låter Nixonkampanjen sin kandidat rabbla information, som går in genom ena örat och ut genom det andra.

Det är New York hösten 1960, men jag kommer ändå att tänka på Sverige 48 år senare.