Den pedagogiska forskningen är inte värderingsfri

Jan Björklund bryr sig om den pedagogiska forskningen, klagar lärarutbildare i Aftonbladet. Något hårdraget: det gör han rätt i.

Svensk pedagogisk forskning är ingen värderingsfri zon utan den domineras sedan lång tif av en ideologi som sätter ämneskunskaper i andra rummet och vill uppnå andra sorters mål.

Inget fel med att vilja bidra till ungdomar växer som människor – men vad är det som gör att just skolan ska ha det som fokus? Och vad är det som har fått Pedagogsverige att tro att ämneskunskap inte är ett viktigt steg på vägen mot personlig utveckling?

Resultaten sjunker i den svenska skolan. Kanske inte riktigt lika dramatiskt som Jan Björklund hävdat i sina mest agiterade stunder, men signalerna om fallande kvalitet är många – och det finns ingenting alls som pekar på en trend i motsatt riktning. Utslagningen är stor: många hoppar av. Den sociala snedrekyteringen har bitit sig fast. 1950-talets pluggskola (och, nej, nej, det är inte till den vi ska tillbaka) var ett mycket efektivare maskineri för ståndscirkulation än vad dagens inkännande skolsystem är.

Lärarutbildningarna, vars företrädare beklagar sig hos Aftonbladet, har fått förödande kritik av Högskoleverket. Enligt den senaste utvärderingen är 40 procent av dem direkt undermåliga.

Man ska alltid ha ett nyanserat synsätt. Men det ändrar inte på behovet av stora förändringar. Och de som skapat dagens läge är inte med självklarhet de bäst lämpade att staka ut kursen för framtiden. Jag skriver mer i den här frågan i min krönika i dagens SvD.