PJ Anders Linder
Barack Obama höll segertal i går. Han gav Hillary blommor, McCain några snytingar och sig själv högsta betyg. Obama är en lysande talar och han hade bra manus i går, men är farligt nära bilden av sig själv som nationens frälsare. I de avslutande passagerna blir högstämdheten patetik. Han får akta sig.
John McCain, å sin sida, var betydligt mer jordbunden i sitt anförande från New Orleans. Det var mindre elegant men inte nödvändigtvis mindre kraftfullt. Det handlar förstås om utrikes- och säkerhetspolitik, där Obama inte har mycket mer än sitt nej till Irakkriget att visa upp, men McCain tog också upp Obamas meritlista från de båda åren i senaten och konsteterar att han har röstat mer konsekvent till vänster än någon annan. Tro mig, det argumentet kommer att hamras hem med stor uthållighet från McCainkampanjen. Amerikanska väljare må inte vara i någon särskilt högermässig sinnesstämning, men det gör dem inte till vänster.
Hillary Clinton har inte tyckt sig kunna använda det här argumentet i demokraternas interna partival, allra helst som partiaktivisterna står klart till vänster om väljarna. Men den restriktionen tynger inte McCain.