Humor är det mest förbjudna

På den roliga och mycket besöksvärda webbplatsen Dagens Story läser jag med särskild glädje Johan Hakelius presentation av Londons nye borgmästare Boris Johnson. Man får bestämma själv vad man tycker är mest fascinerande med denne BJ (initialerna gör mannen) – hans klassiska bildning, utsvävande leverne eller förträffligt olidliga lätthet – men vad man än fastnar för kan man bara beklaga att man aldrig lär få se en motsvarighet i uppburen ställning här hemma.

För om folk i London rasar mot en politiker med humor och kallar honom ”pajas”, vad skulle då inte förståsigpåarna i Stockholm säga?

Hakelius skriver att Boris Johnson pga glömska fick lov att gifta sig iförd ett par byxor, som tillhörde parlamentsledamoten John Biffen.

Om jag inte minns fel, och nu ger jag mig in på vågspelet att referera utan att gå till läggen, var det just Biffen som utgjorde Storbritanniens bidrag när Peter Kadhammar en gång – i Expressen eller Aftonbladet – skulle jämföra en arbetsdag i en underhus- och en riksdagsledamots liv. Biffen gick mest på mottagningar och skrev några brev hem till valkretsen, medan den svenske ledamoten – Olle Svensson (s) – läste stenciler och gick på oändliga sammanträden. Höjdpunkten i Svenssons vecka var lördagen, då han brukade gå på Domus i Esklistuna och fika tillsammans med förre jordbruksministern Svante Lundkvist.

Kadhammar lät Biffen läsa om vad Svensson hade för sig, och svaret kom snabbt: Det låter som nånting ur Monty Python!

Så kunde även Boris ha sagt (med eller utan Biffens byxor).