Maktspråk i stället för meningsutbyte

Det pågår en intensiv debatt om historikeruppropet i Smålandsposten allt sedan Emil Uddhammar, statsvetarprofessor vid Växjö universitet, gick till storms mot undertecknarna. Uddhammar undrade över bevekelsegrunderna: Varför vill de inte att kommunismens förbrytelser ska uppmärksammas? Är det för att de själva är marxister – eller är de bara nyttiga idioter. Ja, han sparade inte på krutet.

Han har fått mothugg från några av dem han anklagat, till exempel historikern Peter Aronsson. Andra har givit honom stöd, inte minst historikernestorn i Växjö, professor Lars-Olof Larsson (som skrivit lysande böcker om Vasatiden). Han skriver bland annat så här:

Så långt jag kan se har DN-uppropets undertecknare, vilka nu känner sig kränkta i sina vetenskapliga sfärer, aldrig gjort några större insatser för att belysa kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Men nu, när fokus riktas mot detta mörka hål, stiger klagoropen mot skyn. Många har tydligen fått den röda rumpan i kläm, när gamla idoler som Marx, Lenin och Mao åter demaskeras. Andra borde inse att de hamnat i riktigt dåligt sällskap!

Riktig akademisk holmgång. Riktigt uppfriskande. Tills nu, när plötsligt universitetets rektor Johan Sterte bidrar till diskussionen med ett riktigt bottennapp: inte med ett inlägg i debatten utan med en uppmaning till Uddhammar att be sina debattmotståndare om ursäkt. Maktspråk i stället för meningsutbyte!

Man kan tycka att Uddhammar drog på väl kraftigt i sitt första inlägg; man kan å andra sidan säga att det höga tonläget gjorde att det faktiskt blev något så ovanligt som skarp och värderingsanknuten principdebatt. I en kultur där man tror på öppenhet och yttrandefrihet sorteras sådant ut efter vart och människor kan själva ta ställning. Att folk springer till pappa rektor och ber honom dra i nödbromsen – och att han har den dåliga smaken att gå dem till mötes – ger bara ett trist besked om ängslighet och dålig takhöjd.