Obama tar semin, men har han stadga nog att vinna finalen?

Den 10 november 2007 var det avgörande datumet i demokraternas primärvalskampanj. I alla fall om man får tro David Brooks i New York Times.

Den kvällen hölls demokraternas stora Jefferson-Jackson-middag i Des Moines, Iowa. Där talade Hillary Clinton om hur hon vill leda landet, hur hon vill samla de smartaste, tuffaste och mest handlingskraftiga personerna omkring sig och få USA att välja en annan väg.

Flera timmar senare, långt in på kvällen, talade Obama – om hur människor måste resa på sig själva, vara smarta och tuffa och handlingskraftiga i sitt samarbete och bygga en ny demokratisk kultur underifrån.

Den kvällen, skriver Brooks, definierade Obama kampanjen. Sedan dess har Clinton varit en måne åt hans sol.

Jag tror att den definitionsmakten kommer att räcka fram till den demokratiska nomineringen. Jag är betydligt mindre säker på att den kommer att räcka ända fram till Vita huset. John McCain är den knepigaste motståndare Obama kunde tänka sig: i ett läge när republikanerna borde vara uträknade efter allt missnöje med Bush och ekonomin står McCain för ett outsiderskap, ett egensinnigt och självtänkande ledarskap som kan komma att attrahera. Speciellt om Obama blir för mycket folkrörelseledare och alltför lite politisk ledargestalt.

Det är en sak att framstå som piggare och mer framtidsinriktad än någon i samma parti som varit en politisk insider i evigheter. Det är något annat att vinna stöd i ett konservativ valmanskår för en otydlig vision och tydliga vänsteridéer. Obama är en kraftfull orator, och ordets makt ska inte underskattas, men kanske ska det heller inte överskattas.

Tillägg: Roland Poirier Martinsson kommenterar det här inlägget på sin blogg. Han är inte riktigt övertygad om att jag har rätt.