Tokyo: Kan summan av idel motgångar vara något bra?

Den förnämlige Japanbloggaren Tobias Harris sammanfattar fjolårets utveckling i världens största ekonomi:

• Skandalerna följde slag i slag (och det inte bara i politiken).

• Den unge premiärministern och höken Shinzo Abe ledde LDP till en hejdundrande förlust i sommarens överhusval, avgick några månader senare och efterträddes av den 70-årige duvan och partiveteranen Yasuo Fukuda.

• Oppositionen i Demokratiska partiet, Minshuto, tvingade regeringen att avbryta de marina stödinsatserna till Natos trupper i Afghanistan men har inte övertygat när det gäller sin seriositet och förmåga att ta över regeringsmakten.

• Att flottan seglade hem från Indiska oceanen till Japan den 1 november har bidragit till att kyla av relationerna mellan Washington och Tokyo – och dessa har inte blivit varmare av att amerikanerna visat betydligt större lust än japanerna att föra samtal med Kim Jong Il i Pyongyang.

Harris uppehåller sig inte så mycket vid ekonomin men han kunde också ha påpekat att återhämtningen har blivit en besvikelse under 2007.

En rad institutioner har stora problem. Men tusan vet om det som ser ut som en kris ändå inte kan vara nödvändigt för att förlösa det positiva. Storföretagen måste effektiviseras och slimmas: livstidsanställningar och korsägande är för sega och innebär för mycket rovdrift på folk. Subventionspolitiken måste avbrytas: statens pengar behövs till vettig verksamhet i stället för godtycklig och korrupt regionalpolitik. Partisystemet måste skakas om så att LDP:s enpartivälde kan brytas och oppositionen växa upp och bli ett alternativ. I säkerhetspolitiken måste hitta en roll bortom pacifismen utan att för den skull råka i luven med Kina och skrämma upp grannländerna.

Fjolåret var sannerligen inget storartat år för Japan. Men när blev det realistiskt att tro att systemskiften bara känns toppen?