Om elever inte behöver utvecklas, vad ska de då i skolan att göra?

Många har hunnit före (nästan 300 kommentarer hittills) men jag säger det ändå: det ligger mycket i vad professor Inger Enkvist skriver på Brännpunkt i dag. Skolan vansköter en ytterst viktig uppgift när kulturen mer ligger på bogen ”bli kompis med eleverna” än ”lotsa eleverna mot livet som mogna människor”. När systemet inte vågar sätta gränser och ställa krav sviker man alla inblandade och eleverna allra mest.

Skolor sklijer sig väldigt mycket åt nuförtiden. Här och var är det helt under isen, här och var fungerar det mesta bra. Men det går ju inte att föra någon debatt om man inte generaliserar och letar de övergripande trenderna, och väldigt mycket tyder på att Inger Enkvist har rätt inte bara på ett anekdotiskt plan. OECD kunde också nyligen visa hur det svenska skolsystemet skilde ut sig i en internationell jämförelse genom sin svajiga arbetsplatskultur.

Många tongivande pedagoger och skolpolitiker i Sverige har drömt om att skolan ska skapa den fria människan som själv kan ta ställning, ifrågasätta auktoriteter och välja livsväg. Men de har gjort det förödande felslutet att vägen till självständighet bäst går genom självrådighet, att man förbereder sig för frihet genom att inte tbehöva följa regler.

Men det är ju att blanda ihop mål och medel. Det är utmärkt om ungdomar lämnar skolan som mogna och självständiga människor, men det betyder ju inte att de (vi!) var mogna och fullt kapabla till konstruktiv självständighet redan när de började skolan. Vad skulle de då där att göra?