Fyrverkerierna kommer väl först 2009…

I dagens SvD-krönika tar jag upp ett jubileum, som har väckt förbluffande lite uppmärksamhet. I dessa dagar när varenda myndighet firar 8- eller 15-årsdagar med pompa och ståt har ingen i det offentliga Sverige, vad jag kunnat notera, uppmärksammat att det i dagarna (13 okt) är 50 år sedan folkomröstningen om allmän tilläggspension, ATP.

ATP är inget välfärdssystem vilket som helst. Det ansågs länge vara juvelen i den svenska välfärdsstatens krona och var politiskt omöjligt att säga en kritisk stavelse om under decennierna 1965-1985. Under 1980-talets slut blev det alltmer uppenbart att ATP:s kedjebrevskonstruktion inte fungerade, och i början av 1990-talet förhandlade partierna fram det robustare pensionssystem vi har i dag. Fortfarande alltför politiserat, men bra mycket bättre än ATP….

Det originella med denna kronjuvel är dock att svenska folket inte välkomnade det med öppna armar när det en gång föreslogs. I folkomröstningen 1957 sade mer än 50 procent av väljarna nej till ATP, men socialdemokraterna lade fram förslag i riksdagen i alla fall. Svepskälet var att den linje de stödde tillsammans med LO och kommunisterna hade fått flest röster av de tre – känns olyckan igen? – som fanns i omröstningen.

Svenska folket erbjöds ett statligt pensionssystem där individerna skulle få pensionerna – och företagen skulle betala premierna. Ändå sade de: nej tack, vi vill hellre lösa det här i det civila samhällets hägn. Det är ett faktum som är värt att ta sig en funderare på, inte minst för Alliansen – och som borde få mycket mer uppmärksamhet. Bilden av svenska väljare som en grupp som alltid sagt ja och amen till allt vad s föreslagit, den stämmer inte.

Låt mis gissa att det blir annat ljud i skällan 2009, när det är dags för 50-årsjubileum av riksdagsbeslutet om att införa ATP.

Noga taget är det alltså så, att den enda gång som ett stort välfärdssystem lagts fram för väljarna i en folkomröstning så röstade de nej…..

Med anledning av artikeln gör Carl-Johan Westholm några personliga tillbakablickar på sin utmärkta blogg Stateblind.