Japan på väg att få en krigsmakt igen?

Efter andra världskriget har Japan varit utan krigsmakt. Man har
visserligen en stor flotta, en rejäl armé och bra med flyg (och vill nu köpa de allra hetaste nya amerikanska planen),
men allt detta utgör formellt sett inte en militär kraft utan en
”självförsvarsstyrka”. Den konstitution som amerikanerna en gång
utformade åt Japan tillåter inte landet att rusta.

USA kom å andra sidan rätt snabbt på att det var olyckligt med ett avlövat
Japan i en region där de kommunistiska stormakterna Kina och Ryssland
finns bara några hundra kilometer bort. Och japanerna har känt
sig hotade, inte minst av Nordkorea. Så en besynnerlig praxis har
utvecklats i spänningen mellan en pacifistisk konstitution och opinion,
ett säkerhetspolitiskt behov, aptit på internationellt inflytande hos
den politiska klassen, en allians med USA och ett förbud mot att
försvara något annat än det egna territoriet: Japan har och saknar
försvar. Man lever i skydd av det amerikanska kärnvapenparaplyet men
anser sig legalt förhindrad att skjuta ned missiler på väg
över Japan ifall det är utländska (dvs amerikanska) mål de är på väg mot. Man är med och
stöder invasionerna i Afghanistan och Irak, men ingen japansk soldat
har avlossat ett endaste skott.

Den här dimmigheten vill den nya premiärministern Shinzo Abe ändra på. Konkret innebär det att hans parti just har drivit igenom en lag, som öppnar för folkomröstning om att skapa en mekanism för att revidera grundlagen (som varit oförändrad sedan 1947). Folkomröstningen ska kunna äga rum tidigast 2010, fram till dess ska det bli debatt. Asahi Shimbun rapporterar och kommenterar.

Abe vill att
Japan ska kunna spela en mer aktiv och självständig roll, och att
praxis och konstitution ska komma närmare varandra. Det skulle bland annat
innebära att Japan kunde axla ett större ansvar i det internationella
samfundets säkerhetsåtaganden, och där behövs fler aktörer med muskler. Men i grannländer som Sydkorea och Kina
minns man fortfarande ockupationen och andra världskriget och känner
oro inför allt japanskt som doftar det minsta av militarism. USA, å sin sida,
pendlar mellan glädje över att få draghjälp från en trogen allierad och flashbacks som
påminner om att det trots allt handlar om den gamla fienden från Stilla
havskriget.

Ingen tror att Abe har några aggressiva ambitioner av gammalt japanskt märke. Men det finns en konsekvent nationalistisk ansats i hans politik. Det är mycket back to basics och drömmar om ett mer självklart patriotiskt och ”vackrare” land. Hittills har allmänheten förhållit sig sval. Abes opinionssiffror har dalat; folk verkar tycka att han talar om en gången och måttligt relevant värld i stället för de konkreta vardagsproblemen i ekonomin och skolan.

Att göra ändringar i konstitutionen finns det brett stöd för, där har även oppositionspartiet Democratic Party of Japan (DPJ) varit med på noterna. Men paradoxalt nog säger många av dem som annars skulle vilja ha ett nytt system för grundlagsförändringar nej till att ändra just de säkerhetspolitiska begränsningar som Abe är ute efter, och de röstade också nej till lagen i parlamentet. Enligt en undersökning som refereras i Japan Times finns en tydlig folklig majoritet emot att ändra konstitutionen så att s k kollektivt självförsvar (militär hjälp till en allierad) blir laglig.

Abes ställning har stärkts en aning sedan i mars, men om han väljer att driva valkampanj till sommarens överhusval på en grundlagsfråga som väljarna dels finner abstrakt och beside the point, dels känner misstänksamhet emot i sak, lär det bära utför igen.

Japan behöver en ekonomisk reformator och inspiratör till social förnyelse vid makten mycket mer än en nationalistisk romantiker.

Abes smala lycka är att oppositionen i DPJ är lika otydlig som osorterad och ledarlös. När jag besökte Japan förra hösten ägnade jag åtskilliga samtal åt att försöka förstå vad som egentligen är DPJ:s raison d’etre och grundhållning; jag lyckades inte då och har inte lyckats sedan dess – och i detta tycks jag ha sällskap av mer än ett fåtal japaner.