Resurspolitik, tack!

Min påskdagskrönika om fördelningspolitik har gett upphov till en hel del mejl och bloggkommentarer. Min poäng är att borgerligheten behöver ett eget sätt att tackla den fördelningspolitiska frågan. För vänstern har den framför allt handlat om att minska skillnaderna mellan människor, och redskapet har varit progressiv beskattning och generell välfärdspolitik.

Fast när man gör närmare studier visar det sig att det mesta av välfärdsstatens omfördelande gäller individen själv: hon får när hon är ung och gammal, hon ger när hon är vuxen och arbetar. Det stora omfördelningsmaskineriet driver upp skattetrycket, skapar beroende av staten och motverkar skapande insatser, men fördelningseffekten är inte så stor som många tror.

Lösningen? Att öka beskattningen och de statliga välfärdsåtagandena ännu mer? Det skulle inte ge så väldigt lyckade resultat, för att uttrycka sig försiktigt.

En alternativ ansats, som ligger mycket mer i linje med en borgerlig hållning, går ut på att främja rimlig fördelning genom att förbättra chanserna för alla att bygga upp egna resurser. Dels ska man se till att alla har pengar kvar efter skatt så de har chans att spara och bygga upp förmögenheter, eller i alla fall buffertar. Dels, och främst, ska politiken satsa på skolan. Inget är mer värdefullt för att ge alla chans till en bra start i livet än en välfinansierad skola, som satsar på kunskap och tar alla elever på allvar.

De som hört av sig per mejl är med något undantag väldigt positiva till att man ser på fördelning utifrån det här alternativa synsättet, där det inte är skillnaderna utan chanserna som är det viktigaste. På bloggarna är synpunkterna mer varierade: från starkt stöd till bitter fientlighet. Intressantast hittills är s-bloggaren Erik Laakso, som vrider och vänder på fördelningsfrågan och hittar pusselbitar han gillar till både höger och vänster.

Han skriver: ”Jag tror vår främsta prioritet som socialdemokrater måste vara att slåss för lika villkor, rättvisa i utgångsläge och avskaffande av fattigdom, gör vi det så är inte distansen det allvarligaste.”

Jag ska inte falla i samtalsledarfällan och säga att vi verkar vara överens, EL och jag. Så är det säkert inte. Men jag uppskattar verkligen att en meningsmotståndare lyssnar på ens argument och förhåller sig till dem i stället för att försöka ge en förvriden bild av dem och sedan gå till angrepp.

Och Laakso har helt rätt i vikten av att bekämpa fattigdom och verkligt utanförskap. Riktig socialpolitik, politik för de allra sämst ställda, när stod det i debattcentrum senast?