Farväl till en cynisk beskattning

Professionella nationalekonomer brukar rynka på näsan åt kravet på avskaffad fastighetsskatt. De tycker att den fungerar utmärkt: Skattebasen hus flyttar inte utomlands. Skatten håller inte någon produktiv verksamhet tillbaka. Den kan ge ett mer ”rationellt” utnyttjande av bostadsbeståndet när gamla människor tvingas flytta från sina – i ekonomernas ögon onödigt stora – hem.

Cyniskt. Och rationellt.

Politiker, å sin sida, vet att det inte är alla väljare som har nationalekonomer på affisch hemma i hallen.

Politiker vet att väldigt många villaägare tycker att det är orimligt att man ska betala särskild skatt för att man bor i sitt eget hem, att det är stötande att staten driver gamla från gård och grund och fastighetstaxeringarna är rena rama Kenodragningen – fast med förluster i potten.

Den borgerliga enigheten om fastighetsskatten spelade en viktig roll i valrörelsen både som symbol och till sitt innehåll. I den socialdemokratiska valanalysen ägnas åtskilligt utrymme åt jämmer över att man tog för lätt på det borgerliga förslaget att avskaffa skatten i dess nuvarande form. Göran Persson sade nyligen rakt ut att det inte går att försvara fastighetsskatten i öppen debatt utan att det krävs en pakt mellan politikerna över blockgränsen om man ska ha den kvar.

Kanske ska det trots allt ses som ett argument för att ta bort den.

Det är utmärkt att de borgerliga nu gör verklighet av sitt vallöfte. Vi får se om en liten stund exakt hur uppgiften har lösts, när presskonferensen börjar kl 16.15. Alla kommer inte att bli glada över förslaget till finansiering, det kan man utgå ifrån. Men det var lika viktigt som nödvändigt att Alliansen kom i mål. För att ge ny kraft åt samarbetetFas. För att hålla ord. För att göra tillvaron rimligare för alla svenskar som bor i småhus, bostadsrätt – och hyreslägenhet.