Nysnällism vore förödande för fp

Det finns ett sug efter dåliga nyheter om Lars Leijonborg. Så fort en kritiker dyker upp börjar visan om hans avgång att vevas. Nu senast är det distriktet i Dalarna som vill att han ska avgå. Och vi i medierna hänger på.

Jag har ingen bestämd åsikt om vem som ska leda fp 2010. Men om aktivisterna som vill bli av med Leijonborg skulle bli framgångsrika verkar det vara hög risk för att de kastar ut barnet med badvattnet.

Ett tag blev det för mycket utspel och för lite förankring och stadga i fp.

Ett tag blev det för lite liberalism. Ibland är det fortfarande så. Entusiasmen för buggning och signalspaning mot svenska folket ser inte bra ut på fp:s meritlista. I debatten om övegångsreglerna satsade man på fel häst. Förslaget var väl inte fullt så förfärligt i sak som man ibland kan förledas av tro, men som vilja och signal var det helfel.

Men.

Glöm inte att den gamla snällistiska fp-linjen från tidigt 90-tal – inga krav, ingen realism, ingen borgerlig identitet – ledde partiet till undergångens rand i 1998 års val. Och det var fullt rimliga krav på motprestationer för förmåner som bidrog till framgången fyra år senare.

Var skulle fp vara i dag utan sin lika strama som rimliga skolpolitik?

När det nu talas om att fp ska hitta tillbaka till de ”socialliberala rötterna” så vill det till att det är frihetliga rötter, inte den allmänna blåögdheten och generositeten med skattebetalarna pengar, som det är fråga om.

Är det något som svensk politik inte behöver är det ett parti som inte står för något särskilt utan bara försöker pressa in sig i det lövtunna utrymmet mellan Reinfeldt och Sahlin.