Säg hej då till avtalsrörelserna

Inom IF Metall växer missnöjet med löneförhandlingarna i industrin. Det rapporterar Ekot. Fackföreträdare anklagar arbetsgivarna för att inte förhandla på riktigt utan att bara vänta tills tiden rinner ut och de opartiska ordförandena kallas in. Sedan det nya industriavtalet trädde i kraft har inte en enda central förhandling kommit till avslut utan medling.

En intressant relief till arbetsmarknadsministerns entusiastiska försvar för den svenska modellen med kollektivavtal. Visst är mekanismen med opartiska ordförande en del av ett framförhandlat system för att sluta avtal, men ändå….

Fast grundproblemet med de centrala avtalen är ju ett annat. Vilken nivå man än landar på, så landar man fel. Ambitiösa, kreativa medarbetare får för lite; medarbetare som inte gör något bra jobb får för mycket. För låga lönehöjningar kan till dels korrigeras lokalt, men det kan inte för höga höjningar göra. Genom sin kollektivistiska ansats blir resultatet aldrig riktigt bra. Man kan leva med det. Men så lite nöjer man sig knappast med på andra fronter i svensk industri.

Hela konceptet med väldiga, kollektiva avtalsrörelser känns genuint förlegat.

Utvecklingen i riktning mot mer individuella löner har inte stoppat upp totalt, men den går numera i snigelfart. Idédebatten har torkat ut, och det nya, okritiska politikerhyllandet av kollektivavtalssystemet gör inte saken bättre. Visst finns det sämre modeller – men det finns fortsatt stort utrymme för förbättringar.

När avtalen för 2007 är klara – då är det läge för brett informationsarbete inför nästa omgång.