Politikerna behöver bli mer politiska

Det har blivit en etablerad sanning att arbetslösheten kommer att avgöra riksdagsvalet 2010. Alliansen fick ta över i kraft av sin vitalare politik för jobb och sysselsättning och i nästa val kommer väljarna att se hur det gått och fälla sin dom. Så brukar det heta.

Jag är inte så säker på det. Dels är det förfärligt långt till nästa val och omöjligt att veta vad folk då kommer att tycka är viktigt, dels tror jag att man inte ska överskatta enskilda frågors betydelse för hur man röstar.

Det var dags för skifte. Folk var trötta på Persson och hans regering. Alliansens uthålliga jobbudskap och själva Alliansen i sig gav goda argument för att rösta borgerligt – men jag tror inte att man av det kan dra slutsatsen att folk kommer att lusläsa arbetsmarknadsstatistiken på våren 2010 och rösta därefter.

Enskilda frågor är inte det viktigaste. Inte ens om de gäller arbetsmarknaden.

Man får en intressant indikation i dagens Sifo. Det går trögt för de borgerliga bland de yrkesverksamma, trots att jobbavdraget syntes på lönebeskeden i slutet av januari. Pensionärerna, däremot, stöder fortfarande Alliansen trots att de blivit utan jobbavdrag.

Väljarna belönar inte vad som gjorts, de blickar framåt, och nu är frågan vad regeringen ger dem att se fram emot. Finns det en bra linje utstakad? Ja och nej. Många enskilda förslag är bra, utbildningspolitiken är lysande, men de binds inte samman till ett politiskt budskap om framtid, förnyelse och förändring. Regeringen sköter hantverket, men den ägnar för lite kraft åt politiken. Politikerna är för lite politiska. Om det stämmer att detta är bristen med regeringen Reinfeldt så är det i en mening goda nyheter; den bristen går nämligen hyggligt lätt att avhjälpa. Bara man anstränger sig.