Ge inte upp hoppet

Det är dåligt med gymnastiken i svenska skolor. De flesta länder i Europa har fler idrottstimmar på schemat. Karolinska institutets rektor, Harriet Wallberg-Henriksson, varnar för övervikt och tråkiga följder som t ex diabetes.

En akademikerkollega till henne, professor Ulf Björnstig i Umeå, intresserar sig också för barn och gymnastik. Han har just gjort den första studien över sambandet mellan de populära studsmattorna man ser i villaträdgårdar runt om i Sverige å ena sidan och olycksfall å den andra. Fler barn blir skadade av att hoppa studsmatta än i trafiken, noterar professorn bekymrat. Snart kan någon riktigt allvarlig olycka inträffa.

Det är inte lätt att vara vetenskapen till lags. Antingen rör man sig inte och undgår skador, fast då blir man fet. Eller så rör man på sig och blir mindre fet – men löper i gengäld risk för att ramla och slå sig.

Det rimliga måste ändå vara att glatt välkomna studsmattorna. Om det nu har dykt upp en form för motion och aktivitet som inte kräver föreningsmedlemskap, skjutsningar eller schemaläggning utan som kan bedrivas alldeles spontant, bara för att det är så kul att röra på sig, så måste rimligen vara mycket mer bra än dåligt. Sedan är det självfallet klokt att ha nät, att inte sätta mattan på den asfalterade garageuppfarten och att hålla ett öga på hopparna så att de inte är i gång för många i taget.

Men att det hoppas – av egen fri vilja, utan planering och kontroll av föreningsfunktionärer eller gymnastikklärare – det måste ändå vara ett ljus i stillastittandets mörker.