En dansk som får gröna att koka av ilska

I dagens SvD intervjuar jag den danske miljödebattören Bjørn Lomborg. 1998 kom han ut med Verdens sande tilstand (The Skeptical Environmentalist, 2001; Världens verkliga tillstånd (SNS,2001)), som går igenom hårda data om miljön och kommer fram till att läget inte är riktigt lika hopplöst som många alarmister vill göra gällande. Det har miljörörelsen aldrig förlåtit honom.

Egentligen är det väldigt konstigt. Lomborg är inte mot en god miljö. Han vill bara att man ska utgå från fakta. Och vilket är felet med att säga att det finns hopp? Om allt vore hopplöst, varför då bedriva miljöarbete? Och om den enda lösningen på miljöarbete vore att kasta hela vårt välfärdssamhälle på soptippen, hur många vanliga människor skulle det då att vinna för miljön?

Lomborg och hans medarbetare inom Copenhagen Consensus Center försöker föra in cost-benefittänkande i inställningen till de globala hoten. Det är inte självklart att man ska satsa i frågorna som debatteras mest intensivt, resurser kan göra mycket större nytta, rädda fler liv, på helt andra fält. Den inställningen utmanar många intressen, men är det något skäl att avvisa den?