Skolelever är mindre ömtåliga än vad ängsliga biskopar fruktar

Barometerns Sylvia Asklöf skriver klokt om biskop Persenius svettiga framträdande på DN Debatt häromdagen. Där argumenterade han för att skolavslutningar inte ska ske i kyrkan, eftersom icke-troende kan ta så förfärligt illa vid sig om någon råkar nämna Gud eller så.

Kan inte skolorna få hantera den här frågan var för sig, undrar Asklöf. Rätt så.

Den här frågan bubblar upp med jämna mellanrum, men allvarligt talat är den väl världens icke-problem? Antalet bekymrade debattinlägg överträffar såvitt jag kan bedöma med råge antalet klagomål över att man behövt gå till kyrkan en stund. Kanske är inte svenska skolbarn riktigt lika ömtåliga och lättkränkta som debattörerna fruktar.

Självfallet ska inte skolan indoktrinera batn i någon speciell religiös tro. Men att gå i kyrkan en gång per läsår, uppleva samma traidition som tidigare generationer i Sverige, få sjunga några gamla psalmer, få höra en utläggning om att man ska vara snäll och eventuellt någon vag religiös referens – om det är att bli kränkt, vad ska man då kalla riktiga kränkningar?

Jag har inget emot att man förlägger avslutningar i moskéer, synagogor eller Folkets hus som alternativ. Men jag blir helt utmattad av alla beskäftiga människor som tror att man trillar av pinn bara därför att man någon gång får höra något som man inte till hundra procent håller med om.

Vi som tittar på tv, hur ofta blir inte vi kränkta? Och vem bryr sig om oss?