Profilering till vilket ändamål?

Kristdemokraterna och folkpartiet blev de borgerliga förlorarna i höstens val – ifall man ser till procent för det egna partiet. Ser man till genomslag för politiken och reellt inflytande blev båda stora vinnare: man har ministrar och är med och förändrar Sverige.

Både fp och kd har gjort valanalyser. Marcus Svensson skriver om kd:s i Smålandsposten.

Lite bekymmersamt är att bbåde fp och kd lider svårt av orimlig nostalgi. Fp relaterar årets resultat till succévalet 2002, kd till 1998. Men är det rimliga jämförelseobjekt? Båda gångerna vann man i slutskedet på moderata genomklappningar; i år stod m distansen ut och då blev fp/kd-resultaten sämre.

Är inte det verkligt intressanta att samarbetet i Allians för Sverige gjorde en borgerlig regering möjlig?

Ett snävt och sekteristiskt perspektiv på politiken kan locka fp och kd till piruetter i egenprofileringens tjänst – men vad är vunnet med sådant om det försvagar Alliansen som helhet?

Tänk inte för mycket på vad partifolket säger. Tänk på väljarna! De kommer inte att vara nådiga mot dem som försämrar möjligheterna för fortsatt borgerlig samverkan.