Kulturpolitiken behöver fortfarande förnyas

Cecilia Stegö Chilò har meddelat sin avgång. Det är ett rimligt beslut. Hennes position hade börjat bli helt omöjlig. De obetalda tv-licenserna tryckte undan allting annat, paralyserade henne politiskt och gjorde arbetssituationen även för Fredrik Reinfeldt och ministerkollegerna ohållbar. Samtidigt är det hemskt trist att det gick som det gick, för Stegö Chilò hade kunnat bli en utmärkt minister.

Hon är inte bara en drivande person. Hon kan medier, är internationellt orienterad och har ett genuint engagemang för människor och skapande. Under den senaste veckan har många beskrivit henne som en nyliberal vandal, som inte uppskattar kultur och är mot allt vad offentliga kulturinsatser heter. Jag vet inte var de hämtar stöd för sin uppfattning.

Visst finns det personer på Timbro (där Stegö Chilò varit chef) som är mot all kulturpolitik, men jag har inte hört henne ge uttryck för sådana åsikter. Och genom att tacka ja till en ministerpost har hon ställt sig bakom huvuddragen i den gemensamma borgerliga kulturpolitiken som ser helt annorlunda ut.

Att kulturvänstern agiterar mot en marknadsliberal kulturminister är inte konstigt. Men kulturvänstern sitter inte inne med någon monopolsanning om hur kulturpolitik bäst ska drivas.

I samband med sitt tillträde sade Stegö Chilò att det är viktigt att kulturskapare ser sig mer som företagare och mindre som bidragstagare. Det borde vara ett självklart budskap även för nästa minister. Att staten har en viktig roll i kulturpolitiken betyder inte att staten ska göra allt.

Kulturpolitiken behöver prioritering. Som det är nu plottras resurserna bort på alldeles för många håll. Viktigast är att ge bra med resurser – mer än i dag – till vården av det gemensamma minnet: biblioteken, arkiven, museerna. Det är viktigare att satsa på det högkvalitativa än den mer amatöristiska breddverksamheten. Det är viktigt att public service-företagen får en mycket tydligare signal om att det ska vara kvalitet som gäller.

Tillsammans med en utbildnings- och forskningspolitik för kunskap kan en omläggning i borgerlig riktning göra mycket nytta. Fredrik Reinfeldt måste välja en minister som inte bara har betalat tv-licensen utan också har kraft att utmana och förändra.