Överraskande överraskande på namnfronten

Fredrik Reinfeldts ministerlista visar att han inte bara kan vara den strukturerade processens utan också överraskningarnas man. Det är ett uppmuntrande besked. Politiska ledare måste ha fantasi och kunna fatta oortodoxa beslut.

Carl Bildt är rätt man på UD. Gammalt groll och gammal roll till trots har han så mycket bättre kunskaper, kontaktnät och karisma att han med lätthet toppar de möjliga motkandidaterna.

Fp, c och kd kommer inte med så många överraskningar. Det har enkla, matematiska förklaringar. Får man tre statsråd och partiledningen ska ha sitt, blir det inte så mycket över till experiment. Djärvaste valet är Nyamko Sabuni, som sätter sig i den heta integraionsstolen.

Det är väntat men bra att Maud Olofsson, som verkligen verkar gilla företag, får bli näringsminister. Kontrasten mot Thomas Östros blir enorm. Och motsvarande gäller duon Leijonborg/Björklund på utbildning. Fp har drivit skolfrågan med den äran; nu får de chansen att visa vad de går för.

Tuffast uppgifter ger Fredrik Reinfeldt till de inte helt väntade namnen Anders Borg och Sven Otto Littorin, som ska ordna ekonomin och jobben. Man kan förstås säga att de är oprövade kort vid spakarna och utan erfarenhet som förtroendevalda, men det är logiskt att ge dem det här stora ansvaret. De har spelat en huvudroll för att utforma den nya borgerliga politiken – och nu får de chans att göra verklighet av den.

Cecilia Stegö-Chiló på Kultur och Maria Borelius på Handel är lika starka i engagemanget som självständiga i tilltalet; de kan se till att det blir lite konstruktiv spänning i regeringsdiskussionerna. Att man inte bara signalerar praktiskt medelvägande utan också idéburen förändringsvilja.

Göran Hägglund hade blivit en utmärkt finansminister. Men han kan göra mycket nytta på socialdepartementet: en ny politik för välfärdsföretagande och valfrihet, det är inte småsaker.