PJ Anders Linder
Många skäller på skatteavdrag för hushållsnära tjänster och kallar dem för ”subvention”. Undersökningar som i dagens SvD, som visar att det finns stor latent efterfrågan på rimligt prissatta tjänster, väcker harmsna reaktioner.
Jag tror inte att det kommer att ha gått speciellt många år innan den synen ter sig reaktionär och besynnerlig.
Dels för att den utgår från att alla resurser i samhället tillhör staten. För hur kan det annars vara en subvention när staten avstår från att beskatta något?
Men framför allt för att det kommer att bli uppenbart att det helt enkelt inte fungerar med den höga beskattning Sverige i dag har på arbete.
Framtidens jobb kommer i den privata tjänstesektorn. Vi ska inte räkna med att jordbruk, tillverkning och offentlig sektor kommer att bidra med så oerhört många. Men hur ska tjänstejobben kunna skapas när avbränningarna är så stora som de är: Ni har hört exemplen många gånger på hur mycket en sjuksköterska måste tjäna extra för att kunna avlöna en hantverkare.
Även när tjänsten ”bara” belastas med kommunalskatt och arbetsgivaravgift blir effekterna förfärliga, och om en eller flera parter tjänar mer än 26 000 kronor i månaden och betalar statlig inkomstskatt blir skattekilen helt grotesk. Staten drar in mer än 3/4, ibland mer än så, av den samlade arbetsersättningen i skatt.
Att sluta med denna vansinne är inte att subventionera. Det är att öppna en dörr mot framtiden på glänt.